dan rik, och den förre hade blott förboppningar. Hade mr Lovell varit en fattig man, skulle han aldrig vunnit det lilla tycke hon hade att gifva. Hon såg i honom en ung, vacker, godsinnad och framförellt rik man, och ingen af dessa egenskaper kunde ban undvara för att föra henne sig bevågen. Sjuklighet skulle atkylt henne, fattigdom jagat den sista skymten af tycke på flykten. En fullt oegennyttig kärlek ör sällsynt och inträffar högst sällan två gånger i en menniskas lifstid. Ada kunde ingalunda göra anspråk på att vara mäktig en romantisk hängifvenhet; hon var, såsom många andra qvinnor, något kall, något sjelfvisk, något materialistisk, med ej starkare imagination än soma var nog för att skydda henne från att blifva vulgär, och med ej mera värme än nog för att icke anses känslolös. Af denna art var hennes tycke för mr Lovell; sådana voro: de känslor öfver hvilka Silvia genom sin svartsjuka, utan att hon sjelf visste det, hade triumferat. De voro hvarken starka eller djupa, men emellertid led hon. Hennes högmod och hennes ärelystnad fingo djupa sår genom Silvias företräde. Hade icke den unga, förbländande italienskan lik en irrstjerna flammat upp på deras bimmel, så visste hon att förr eller senare skulle hon lyckats fängsla mr Lovell. Jag är vsckrare än hon; jag skall bli rikare; jag eger en bekantskap med verlden, litteraturen, skön konst och vetande, till hvilken hon, tack vare hennes indolens, aldrig skall hinna. Framför allt har jag tio gånger så mycket tycke för honom som bop, och ändå segrar hon och jag förkastas!. Dessa voro Ada Grays bittra reflexioner, då hon, sedan de lemnat miss Merediths rum, I lady Johes sällskap gick ned för trappan och leende åhörde dennas klagovisor öfver sbehaget af att ha ett förälskadt par i sitt bus, Emellertid beslöt hon att ej allenast ija sina känslor, utan vara glad och obe;värad, och hennes styrka sattes snart på prof. Straxt nedanför trappan mötte de Silvia. Ada gick fram till henne, lade han