En korrespondentfärd i krigstid. (Bref från Aftonbladets specielle korrespondent.) Antwerpen den 19 Dec. (Forts. fr. gårdagsbl.). Under hela den tid, jag hade vistats i Tours, hade jag änvu ingen enda gåvg varit föremål för den misstänksamma uppmärksamhet, för hvilken fräwlingen så ofta var utsatt i Frankrike. Mängden af utländingar, tillhörande de utländska beskickningarne eller af annan anledning uppebållande sig i staden under regeriogens vistelse derstädes, var så betydlig, att man icke fästade synnerlig uppmärksamhet vid dem. Jag skulle dock icke lemna Tours utan att erfara ett par prof på en i det hänseendet förändrad ställniog, som inträdde, tycktes det, i samma ögonblick som regeringen flyttat sitt säte från staden. Enär det var trakten kring bangården som denna sista dag af min vistelse i Tours företedde det mest rörliga och brokiga lif och der större och mindre truppafdelningar, större och mindre grupper af soldater oupphörligen svärmade, gjorde jag strax på e. m. ännu en vandring åt detta båll. Medan jeg stod der, betraktande ett kompani liniesoldater, som nyss utkommit från stationshuset, närmade sig ett par utga män och tilltalade mig under förevändning att fråga hvad klockan var. De ville naturligtvis af mitt uttal erfara om deras förmodar, att jag var utländing, var grundad eller ej. Sedan jeg besvarat deras fråga aflägsinade de sig, men som jag såg dem på något afstånd fortfara att misstänksamt betrakta mig, närmade jag mig dem och inledde ett samtal, under hvilket jag upplyste dem om min nationalitet, hvaretter de blefvo särdeles förbindiiga och hade artigheten göra sig till mina vägvisare vid ett besök i staden, som jag ännu hade att göra. Ett annat äfventyr af samma beskaffenhet träffade mig någon stund senare inne i sjelfva stationshuset, under det jag jemte hundradetals andra passagerare väntade på det bantåg, som skulle föra oss bort, och i banhallen bevitnade det sorgliga skådespel, som der företedde sig, då man efter hand fyllde ett helt bantåg med sårade, som fördes ut från väntsalarne, der de blifvit förbundna och nu skulle transporteras vidare söderut på liniea til Bordeaux. Jag hade vexlat några ord mel en bredvid mig stående herre, och naturligtvis genast röjt mig såsom utländing genom min accent. Strax derpå såg jag samma herre närma sig till en i banhallen patrullerande gensdarm och säga honom några ord, hvilka riktade gensdarmens blickar på mig. Jag förstod genast att jag hade att vänta mig ett förhör. Ganska riktigt infann sig också kort derpå gensdarmen och framställde den vanliga inledande frågan, huruvida jag var utländing. Sedan jag bejakat detta likasom hans andra fråga, huruvida j:g var försedd med psapper., bad han mig följa sig in i en af stationens expeditioner. Ditkomna, visade jag honom mitt pass och mina rekommendationer, hvarpå han, under häntydan på de bekymmerfullå tiderpa, gjorde en artig ursäkt för det han besvärat mig. Någon stund senare, då jag befann mig i en af väntsalarne, framkom till mig den nyssnämnde herrn, som skickat gendarmen på mig, och bad på det mest förbindliga sätt, att jag ej skulle tycka illa vara för det han beredt mig det lilla obehaget, hvartill han af tidsomständigheterna funnit sig föranlåten. Han hade naturligtvis under mellantiden fått del af de upplysningar gendarmen erhållit. Jag försäk; m att jag fann saken helt