Aftonbladet – 28 december 1870, sida 3

henne och hvars kärlek hon då förkastat, skulle fiona att han begått ett misstag, då han trott henne vara så lättvunnen. Detta var en sak, hvarom hon gerna skulle velat öfvertyga hela verlden, och den tystnad som både jangfrulig blygsamhet och stolthet fordrade, var nästan mera än hon kunde underkasta sig. Af de följande händelserna kan inges att hon verkligen ej var mäktig en sådan sjelfbeherrskning. Hon hade knappt lemnat miss Lovells rum, då hon mötte mrs Green, hvars ansigte uttryckte en hög grad af sinnesoro. Ack! min bästa, sade hon ifrigt, miss Meredith frågar så mycket efter er; för all del, gå till henne och, tillade hon med en menande blick på Silvia, säg intet som kan oroa henne. Hon är vid ett sådant lynnelv Miss Mereditb var verkligen vid ett sådant lynne, för att begagna mrs Greens uttryck. Hon satt uppe, i en ländstol vid fönstret och mottog Silvia med mycken skärpa i röst och sätt. Silvia tog det likväl helt passivt och hörde kovappt på hvad hon sade. Den unga flickan lutade sig tillbaka på stolen och genomgick i sina tankar åter pattens tilldragelser. Hon såg på den bedjande nunnan; hon påminde sig mrs Greens bleka ansigte och stirrande biick, hon mindes ord för ord miss Merediths testamente och tänkte: Hade jag aldrig läst det, skulle jag måhända inte tagit det steg som nu är bestämdt; men sedan det nu är skedt, ångrar jag mig inte. Hvar håller Ada till? utbrast miss Meredith harmsen; hvarför kommer hon inte och frågar huru jag mår? Gå och se efter hvar hon är, Green. Mrs Green lemnade lydigt rummet. I samma ögonoolick förändrades miss Merediths sätt, Hon satte sig häftigt upp i stolen, hvilande båda händerna på armustöden och frågade varskt: Hvem kom in här i natt? Var det Green — var det Ads? Hvem släppte ni in?o sIngen,, svarade Silvia kallt, (Forts.)