Aftonbladet – 28 december 1870, sida 3

Smörgåsen var på väg att halka ur Georgies hand och hon blef just som litet blek, der hon satt och stirrade på Silvia. Du lyckliga flicka! sade hon slutligen med en lätt suck. Lyckbig! — hvarför just så lycklig? iuföll Silvia, medan det flammede till i hennes Ögon. Jo, ser du, derför att han är en sådan hedersgosse — och så rik sedan!, ljöd det upprikuiga svaret. Jag är icke fattig, svarade Silvia med ett Tögdragot leende, jag får ärfva tjugutusen und. Å eJa, du är i alla fall en lycklig flicka envisades Georgie. Ada vill rifva ut ögonen på dig, då hon får veta det. Silvia steg hastigt upp, ganska förnärmad. Hvarför skulle all lycka, som du bebagar ittrycka dig, vara på min sida? frågade on med någon hetta. År då jag värd alls otet ? Du är mycket söt, svarade Georgie okonstadt; men ser du, han är så utmärkt bra och 1ygglig. Silvia hade tårar i sina ögon och krin ennes mun låg ett uttryck af smärta, då won svarade: Det gör mig ledsen att höra dig tala så, e0rgie. Jag visste into att en ung flicka tod så lågt i värde. Det hade kanske varit väst om du sjelf hade tagit din kusin.n Men då han inte vill ha mig, så är det a ej värdt att tala derom,, sade miss Lovell itet otåligt. Du vet ganska väl att jag och ida och hvilken som helst ville baft honom m ban bara friat; men då han inte gjort etta, så kande vi ju ej hjelpa saken, tillade on alltjemnt lika uppriktig. Då Silvia lemnade miss Georgies rum, kände on sig ej så litet förbittrad öfver att just kon nsågs hafva gjort en så stor lycka. Hon atte icke sin eder uti att viona det stora riset, som lady John kallade mr Lovell; on ville sjelf vara det pris, som mr Loveli. rånryckt Charles Meredith. Hennes önskan ar art den mån, som en gång lade älskat