Aftonbladet – 28 december 1870, sida 2

redan vet, Samma morgon som vi komrio till Pariz, hade han ett samtal med mig och öfvertalade mig att lyfta fjorton tusen, såsom min andel i förlaget och så gjorde han ända på dem, enligt hvad ni sjelf säger. -Och ni gaf honom dessa pengar? sade mr Meredith, ni öfverlemnade verkligen en så stor summa till honom ? Hm, nej, inte precist det... jag gaf honom en invisning på min -bankir. Och ni hyste inga misstankar, intet tvifvel? frågade mr Meredith, nästan vred; ni rådgjorde inte med någon i ett så vigtigt ämnre?n Nej; jag var endast ifrig att komma snart derifrån. Och hvad jurister och advokater angår, så vet ni att de inte äro särdeles att: lita på. så Mr Meredith bet sig åter i läppen; han fann det svårt att tiga, svårt att icke uttala: ett ogillande af den lojhet, det blinda förtroende, som hade ledt till ett sä bedröfligtresultat. Men han qväfde sitt begär att uttala vågra skarpa ord och yttrade så lugnt: han förmådde: Måhända förvånar det er, mr Lovell, hvarför jag åter har tagit upp detta plågsamma och skymfliga ämnbe och hvad min mening är, i att af er önska en omständlig relation ? Ja, uppriktigt sagdt, gör det sä, svarade mr Lovell, som kände sig alltmera trött; ser ni, då man har låtit lura sig... jag ber er ursäkta... Var god fortfar; ni har jast begagnat rätta ordet., svarade Charles Meredith; men hans ansigte öfvergöts af blygselns rodnad. då han yttrade detta bittra erkännande. På fjorton tusen puzd, fortfor mr Lovell, och då man på visst sätt har sig sjelf att tacka derför, sä... ju mindre man behöfver tala derom, desto bättre finner man det vara. Mycket sannt; derför, sedan jag nu kome mit till visshet rörande beloppet at min svågers. försnillningar, öfvergår jag tillanlednins gen för detta samtal. Min styffader, min syster och d ha beslatit att ersätta den gättnia ni Srlörat. Detta kan endast låta