Men, min bästa hon behöfver inte veta det. Hon skallstaga opiat, som ni vet. Silvia säg appmärksamt på mrs Green, men hennes rödlätia aniete förrådde inga onda afsigter; anbudet tycktes vara fullkomligt välmenadt. — Bilvia, ville deck ej begagna sig deraf, och hennes nekande svar var så bestämdt, att mrs Green med en deltagsnde suck förklarade det vara bäst att hon följde sin egen öfvertygelse och gick. Det är så godt att jag går pu straxt, tänkte Silvia, annears kommer nog mrs Barton äfven och varnar mig. Klockan var nära nio, då Silvia begaf sig till mies Merediths rum. Kom ihåg att ingen får komma in, Voro miss Moerediths första ord, inte en lefvande själ, ej så mycket som ei katt en gång! Visst inten, svarade Silvia och tog plats i en ländstol; kättor äro mycket sluga — de flesta af dem äro trollska. Jag kan inte trolla, miss Meredith; men nog tror jag mig ändå kunna säga hvarför ni vill att jag skall sitta här icne i natt. Miss Meredith stirrade på henne med sina glindrande ögon, i hvilka febern kämpade med verkan af opiatet. Hon svarade likväl intet; kanske förstod hon icke längre hvad Silvia sade. Efter en stund upprepade hon åter: Släpp inte in någon! Och innan Silvia hann svara, sjönk den sjukas bufvud tillbaka mot hufvudkudden; opiatet gjorde verkan — hon somnade. Huru skell jag fördrifva tiden under hela derpa natt? tävkte Silvia, 0 Hon, säg vig om, De tjocka draperierna för .. sterna tilläto ieke en enda skymt af stjernhimmeln av SYB28 De föllo i långa, djupa veck från tak till go, och ipneslöto rummet Jiksom i en purpurröd mur. Pa ot litet rundt bord nära miss Merediths säng stod nattlampan och kastade ett cirkolrvudt sken på det bvita täcket. Patienten låg vänd ät väggen, och hade det icke varit iör de tupga andetagen, skulle Silvia kpanpt vetat