några rader, som vi äfven anse oss böra medI dela: Man har bedragit sig mycket — säger han — i afseende på Frankrike, och då jag säger så, syftar jag både på Napoleon III och på Bismarck. Den förste inbillade sig, att genom att ständigt frammana socialismens beryktade röda spöke, skulle han vid sin dynasti och sin politik varaktigt fästa lallt hederligt folk. Den senare trodde att Frankrike skulle falla till följd af inre sönldringer. Det är onödigt att utförligare utveckla detta, då fakta tala. De röda äro frihetens dödgräfvare, det veta vi i Frankrike, men deras makt kan aldrig bli annat än ögonblicklig och snart undanröjd. Det som i en hop hyggligt folks ögon var egnadt latt förstöra Frankrike, skall bli dess räddning. Under en fredlig tid skulle måhända den inre krisen ha till en början förskräckt hela verlden; men i nationalkrigets tid kunde denna kris endast bli hastigt öfvergående; jag tvekar icke att säga, att den nu är full. komligt öfverstånden. Vi ha nu blott en fiende, den som alltsedan dagen vid Sedan har förvandlat ett krig, som var uteslutande politiskt, till ett race-krig, ett utrotningskrig. Jeg lemnar er emellertid mitt bref i hela dess förtroliga karakter; det kan bättre än mina ord sägs er hurudan den djapa och sanna känsla är, som livar dem, hvilka nu gripit till vapea för Frankrike... Ab uno disce omnes!, Poitiers, December 1870. Hvilken lycka, hvilken glädje!... Modet kommer öfverallt tillbaka, Loire-armen är icke mera en fiktion, utan en stor och vacker verklighet. Den verksamhet, som utvecklas af Gambetta, är ett riktigt underverk; och jag försäkrar er, min käre vän, att jag hav riktig känning deraf; ty sedan en månad vet jag icke hvad det vill säga, att få sofva ordentligt en natt, och just nu, mera än någonsin, vet jag att jag leiver; ty jag har i dessa dagar avancerat till fourier. Jag har fått lemna den stora soldatkettila och äter nu med underofficerarne. Jag har en stor ansvarighet, som kännes mig något tung. Att bland annat anordna, till och med uppsöks födan för ett kompani af 150 man, det är icke någon liten affär. Men jag är vid god: möd och tror att jag skall kunna bli en temligen bra fourier; mitt manskap skall icke sakna något, såvidt det beror af mig. Moa och hopp — 82 der vårt valspråk! Vår tour är kommen, Den depöt i Toulouse, vid hvilken jåg ver, har blifvit förflyttsd bit. Alla våra kanoner ha anländt, likaså våra mitraljöser, 7-—800. trossvagnar; ofantliga qvantiteter af kanonkulor och bomber... det är ståtligt. Ack, om ni kunde se Loire-armena och dess soldater, skalle också ni hoppas det bästs! Vi äro uöga; vi-äro ioga yrkeesoldater; men vi ha vår moraliska kraft och den ökas med hvarje dag. Vi skola, efter många pröfningar och lidanden, sluta: med att behålla öfverhanden. Lifret betraktas i detina tid sågeoni en smössk för den enskilde; det tillhör uteslutande fäderneslandet, Vintern blir hård; brödet kommer att bli dyrt; men vi sköla icke lida någon verklig brist. Jag bar till ordonngns en gartmalsoldat från mexikenska fälttåget, som kan koka ärtsoppa förträffligt; jag har två filtar att lägga under mig och en kappa att breda öfver mig då jag skall sofva; hvad maten angår, så har fmmin uppgssare onekligen något långa fingrar; men det är jui krig! och lång tid behöfver han icke för att tända eld och lägga något i grytan. Detsnöade i går och nätten var mycket kall; men det der gör mig godt och jag försäkrar, att om jag en gång kommer med lifvet tillbaks; skall jag icke bli mycket kinkig och granntyckt:af mig. Oupphörligt ankomma transporter af sårade, både franska och tyska; på de senare höres det att de fått nog af kriget; men de franska -— nej! hundra gånger nej! Jag omfamnar er alla på det hjertligaste; varen icke oroliga för mig. Jag går i striden, men jag hoppas återkomma; skulle jag stanna på ärans mark, så vore det enda sorgliga deri, att jag då så sopart måste lemna er alia, som jag så högst älskar. Mittsamvete är lagat. P.S. Min mor vet änou ingenting derom, att jag är häruppe och hvilket ögonblick som helst färdig att rycka in i striden; det är icke värdt ait säga någonting till henne derom. S—— ERIGDS Den nya bataljen vid Amiens, com fransmännen uppkallat efter byn Pont Noyelles och tyskarne efter byc Heilly, har; somvi i går nämnde, bestätt af. en mängd särskilda strider. Franska mnordarmån, under generat Faidherbe, hade fattat posto och befästat sig i en följd ar byar som ligga vid -och emellan de tre. från Amiens mot nordost utgående vägarne. I dessa sställningar hade general Manteoffel med större delen-af första armön den 23:e på förmiddagen anfallit dem och efter ett härdnackadt försvar satt sig i bösittning deraf, Hetast synes striden ha varit sä Pont Noyeles, tkeläget vid den mellersta af de tre vägarne När striden vå aftonen i följd af mörkrets iobrott upphörde, stod den tyska armön på lisien Beabcort-—Frecheneourt— Heilly, medan fransmännens ställning utsträckte sig från Contay vid väoen till Arras, nerdogt om Beancort. till: