Silvia höll sig stilla i skoggan och miss: Gray tillslöt dörren och gick ät motsatt håll ned för den trappa, der Silvia hade kommit. upp med mrs Green för ätt bevitna underskriften af testamentet. Så fort den unga damen var borta, gick Silvia fram till miss Merediths dörr, öppwade den utan att knacka på och sade gladt: Här är jag, om ni vill tala vid mig.s Miss Meredith, gom var epsam, stirrade på henne utan att svara. Ja, sade hon slutligen, jag vill ha en hjelp, men vill pi göra den? Hvad för slag?... Underskrifva någontin vidare? Nej, sitta uppe hos mig i natt. Denna besynnerliga och alldeles ovärtade begäran öfverraskade Silvia på det högsta. Hon gick ett par steg tillbaka och såg på miss Meredith med ytterlig häpnad. Gör det, jag ber er, gör det, återtog misg Meredith och täste sina brinnande blickar på. den unga flickans ansigte. Men jag kan inte sitta uppe... jag skulle: med all säkerhet somna, svaräde Silvia, som: icke alls kände sig bågad för företaget. Drick en kopp starkt kaffe utan grädde;, sade miss Meredith hastigt. Men hvarför vill ni att just jag skall vaka hos er? frågade Silvia i ett slags despera— tion. Det skulle varit besvärligt för miss Meredith att ärligt besvara denna fråga. Sanna förhållandet var, att läkaren ordioerat ett opiat och att hon icke, sofvande och medvetslös, ville anförtro sig -hvarken åt mrs Green, miss Gray eller sin kammarjungfru. Hvar och en af dessa tre hade personligt in-resse i hennes testamente och skulle icke, nligt hennes öfvertygelse, skytt för något nedel att göra sig förvissade om dess ionevåll. Det var en fix id6 hos miss Meredith, utt hela verlden hyste obegränsad nyfikenhet detta fall, och hon undantog ingalunda Silia, men tänkte tillika: Med henne kan jag rara säker, ty hon vet inte hvar jag förvaar mina nycklar och kan ej utforska det.