Ni är mycket god. Jag gär nu genast upp till miss Meredith. Denna väg är den ginaste, yttrade mr Lovell och öppnade en liten döfr helt nära dem. Silvia följde honom in i ett Jitet, af en sömnig lampa illa upplyst rum. Mr Lovell var blek och såg upprörd ut samt vände sig åt Silvia med en hastig rörelse, hvilken sade henne hvad som skulle komma, Mademoiselilie Nardi,, började han, jag har ej på tre dagar förnyat det vigtiga samtalsämnet.. Inte nu — ack! jag ber, inte i aftonn, sade hon med skrämd blick; i morgon, om ni så vill, men icke nu. Det lade sig en lätt skugga af missnöje öfver mr Lovells vackra ansigte. Han hade föresatt sig att saken skulle afgöras nu och derför behagade det honom ej att vänta till nästa dag. Men hen var för mycket gentleman att göra några påståenden; under tystnad, ehora med en mulen blick, öppnade han dörren för Silvia, bogade. sig allvarsamt och lät henne ensam fortsätta vägen till miss Merediths rum. Denna väg var verkligen ginare, men Silvia stannade en stund itrappan, för att lugna sig, ionan hon gick in till den sjuka. Hvarför hade mr Lovell valt ett så besynnerligt tillfälle att tala med henne och hvarför hade hon ej med detsamma gifvit horom svaret? Hon hade icke något tycke ör mr Lovell; hon ville icke ha honom, — aej, visst icke; hvarför då uppskjuta ett svar, kom hon skulle funnit sig vöjdast af att geast lemna? Men Silvia var icke van att åta klandret drabba henne. sjelf och äfven mu fann hon snart att felet var mr Lovells. Hvarför skulle han locka in mig der, som n rätta i en fälla? tänkte hon harmsen. Det var alldeles inte passande och han förjenar en tillrättavisning. Just då Silvia hade kommit till denna orättisa slutsats, hörde hon miss Merediths dörr ppnas och Ada Gray säga inne i rummet: Jag skall sjelf gå och taga reda på henne.