den. Se ni detta? frågade hon och höll upp det. : Vi ä inte blinda, svarade mrs Groom lugnt. Se ni det, frågar jag? Jan, svarade Silvia medlande; vi se det mycket väl, miss Meredith. Nåväl; detta är min sista vilja och mitt testamente och ni skola nu se mig underskrifva det. Se ni på? tillade hon och doppade pennan i bläckhornet. nJa, vi se så mycket vi orka, sade mrs Groom. Miss Meredith undertecknade dokumentet och vinkade åt dem att komma närmare. Bevitna det, sade hon och dolde på samma gång omsorgsfullt innehållet för deras ögon. De. lydde; Silvia skref först, derefter mrs Groom. Nu kunna ni gå, yttrade den sjuka derpå helt kallt och lade tillbaka testamentet under hofvodkudden. Mrs Groom öppnade dörren och de gingo tillsammans. Hon talade först. Det sjunde! sade hon allvarsamt. Menar ni att hon skrifvit sex testamenten före detta? frågade Silvia. Ja, det menar jag; och att hon kommer att skrifva det nionde och tionde med, em hon inte dör dessförinnan. Det är hennes sätt, tillade bon filosofiskt. Och åt hvem lemnar hon -hela sin förmögenhet? frågade Silvia nyfiken. Ingen vet, men ingen har svårt att pissa det, — till mr Charles, då han är i nåd och till barmhertighetsverk, då han är i onåd. Ser ni, fast hon är så svartsjuk om sitt testamente som en katt om sina ungar, så låter hon ändå undfalla sig en och annan vink. An smeker hon och än klöser hon och man har ej så avårt att räkna ut sanningen. : jär hon mycket rik? frågade Silvia tankull. Visst är hon rik! men inte så rik ändå som mr Lovell. Är han således så ofantligt rik? Ja, så säger man; jag vet inte så noga, och inte heller bryr jag mig just om deta