önskar ni båda skola bevitna att jag underskrifver mitt testamente och jag vill att ni sedan ej må tala derom. Jag vill inte att Green skall få nys derom. Jag tänker ej testamentera henne någonting, den gamla hexan., Men, hvarför inte, inföll Silvia nästan bedjande. Derför att Jå ej kan tåla henrew, svarade miss Meredith med grym ärlighet. Nå — vill ni göra det? Hvad pi begär är ej mycket,, svarade Silvia med en föraktlig rörelse på hufvudet. Det ,är allt hvad som behöfs. Fast... vänta! År det i Italien ni lärt er att skrifva? Ja, visst! svarade Silvia, mycket förvånad; hvar annorstädes? Skrif ert namn här på kuvertet, vill ni göra det? Silvia lydde, ehuru litet otålig. Den sjukas feberaktiga ansigte uttryckte stor belåtenhet, då hon såg Silvia Nardis fina, italienska handstil. Mycket bra! sade hon; mycket bra, min sötals Hvad intresse kan min stil ha för er? frågade Silvia, medan hon spetsade. pennan: Svår att härma,, sade miss Meredith och slog sig mot kinden med kuvertet; mycket svår att härma och så är nog mrs Grooms med. Men, kom ihåg... ej ett ord härom till Green eller till någon annan heller, tillade hon oroligt. Hvarför skulle jag tala härom, yttrade Silvia; det kan ju ej intressera mig det minsta? Skulle ni taga illa, om jag ber er att sjelf gå efter mrs Groom? frågade miss Meredith allvarsamt. Inte det minsta, svarade Silvia godsint och begaf sig genast på väg. Hon mötte mrs Groom i trappan och kom genast tillika med henne åter. Stäng dörren, mrs Groom, sade den sjuka, i det hon stadigare satte sig upp i bädden och tog fram ett sammanviket ark skrifpapper, som hon haft gömdt under hutvudkud