Miss Merediths rum var ett af de bästa i år Johns bus, stort och dyrbart möbleradt, med tunga draperier i djup purpur, som i långa, rika veck föll från tak till golf. I det dämpade skenet från nattlampan som brann på ett rundt bord i närheten af sängen, såg Silvia en hög spegel och guldlisterna kring de purpurröda väggarne. Allt detta fäste likväl ennes uppmärksamhet blott för några ögonblick, emedan den snart uteslutande togs i anspråk af miss Meredith sjelf. Hon satt i bädden, stödd af kuddar; på de insjunkna, gulnade kinderna brann en skarp, röd fläck, hennes svarta ögon lyste som eld och de magra händerna rörde sig spasmodiskt på det hvita täcket. Hon såg icke genast Silvia och tilltaiada mrs Green med häftig och missnöjd röst: aJaså, hon ville inte komma? — Hvar är hon? Hvad har hon för sig? MademoiselleNardi är här, svarade mrs Green inställsamt; vi blefvo litet uppehållna. Af hvem? Af lady John, svarade mrs Green med den sannfärdigaste ton och min. Miss Meredith vred sig oroligt af och sn, samt tillsade mrs Green tvärtatt lemna rummet. Hon lydde, utan att visa hvarken missnöje eller förvåning och Silvia blef ensam med miss Meredith. . Efter en liten stund vinkade denna åt Silvia att komma närmare, pekade på dörren och hviskade; Var god öppna den. Jag gissar att Green står utanför och lyssnar. Silvia gick och öppnade dörren. I korridorer var mörkt och tomt. Borta? frågade miss Meredith. Jan, svarade Silvia lakoniskt. Nåväl, min söta,, yttrade den sjuka, jag har en ynnest att bedja er om; men först och främst, kan ni tiga med en hemlighet? Tror ni det inte, så lemna den ej åt mig, svarade Silvia kallt. Jo, jag tror att ni kan det och så kan äfven mrs Groomp, återtog miss Meredith efter en kort tystuad, ty jag ämnar äfven förtro den åt henne, Förhållandet är, att jag