Aftonbladet – 24 december 1870, sida 3

TIONDE KAPITLET, I bruna gästrummet i lady Johns hus höll bronssphivuxen tåligt vakt öfver urtaflan som visade tidens gång, och med en min, lika allvarlig och gåtlik som dess jättestora syskons i den egyptiska öknen, hvilka för everldeliga tider synas ämnade att hålla vakt ör ver Faraoneriias grafvar. Och vid det öppna fönstret satt en ung flicka, försjunken i drömmar och blickade ned i lady Johns trädgård, Men hon såg icke något af densamma — för bennes blick låg en solbelyst däld, söndersprängda klippor och kanten af en frisk och fn skog. Allt klarare, allt tydligare blef evna vision, tills röster nedifrån trädgården bröto förtrollningen och visionen upplöstes i ett dunkelt töcken. Hur är det med den stackars miss Meredith i afton, frågade mrs Barton med klagande röst. Ganska illa, säger doktoro, svarade lady John med harmsen stämma. Miss Lovell får inte heller lemna sitt rum och professor Smith är hes som en korp. Jag är led vid alltsammans, mrs Barton. Man gör väl inte räkning på att menniskor skola sjukna då man bjuder dem till sig, eller huru? Sanningen att säga, had? lady Johns hus varit föga angenämt toder do sista dagarne, Det öppna fönstret, mot hvilket mrs Green förgälves protesterat, hade burit sina frukter. Miss Meredith var allvarsamt sjuk och hennes sjukdom hade gifvit anledning till en lyster sinnesstämning bland lady Johns gäster, hvilken tilltog, alltefter som hennes tifistånd förvärrades. Bilvia kände sig olycklig. Madame de Epine hade skrifvit två gäcger, berättat at: 60nes far äpnu var för sjak att föras nägondes, nen tillika yttfat sio förhoppniog att