Aftonbladet – 24 december 1870, sida 2

för att se på dep djertva inkräkterskan af Ada Grays privilegier. Ja; har pi något deremot, lady John? frågade Silvia hastigt och såg på henne, sjelf besvarande en fråga som ingalunda var ämnad för hennes öra. Nej, bevars, visst inte, svarade ia John kort. Vi äro förtjusta åt att få höra er! Och till bevis på det nöje Silvias sång skulle skänka henne, började hon tala temligen högt med professor Smith. Men vredens, trotsets och, vi nödgas äf. ven tillägga, — svartsjukans ande var väckt hos Silvia Nardi. Hon ville fördunkla Ada, Gray, hon ville trotsa miss Meredith, hop ville åtminstone för ett ögonblick förtjusa fr Lovell — rycka till sig denna lilla tr:ämf från sin segrande rival, och ingalunda Kunde lady Johns opassande anmärkning bindra henne härifrån. Liksom Tfändel, tystade hon sin fiende på saxama sätt som han väckte sin, — genom ett stormande preIndium; öfvergick. derefter till ett mildt, klagande andante, så ljuft att till och med lad ohn lyssnade öfverraskad, och sjöng derpå, ett herrligt Ave Maria af någon at de gamla italienska mästarne, Passionen är mäktig, och med hela kraften af sitt unga, lidelsefulla bjerta önskade Silvia vinna en seger öfver sin rival. Mr Meredith var icke der och hörde henne, nen det glömde hon i denna stund; hon mindes blott att han hade hört och prisat. Ada Gray, Med ett allvar och en ratt, som underligt passade tillsammans med den ljumma, alldaglca väl educerade, verldsliga. krets, i hvilken hon befann sig, göt hon hela sin-själ i de toner, hvilka, klara som silfver och ljufva som .den fria fågelns såvg, ljödo från hennes läppar. Silvia kände sjelf att hennes sång var underbar. Hon glömde