Aftonbladet – 24 december 1870, sida 2

Merediths favoritstycke; det tycktes äfven vara mr Lovells. Ior uppmärksamt äfven han, den flegmatiska engelsmannen, lyssnade! har gillande han böjde sitt hufvud, då Ada med ljuft behag utförde den enkla sångstämman och hur förtjust han mumlade vackert! vackert!s Silvia kunde icke uthärda att se å honom, att höra på henne. Han var ej 1 denna stund mr Lovell. han var Charles Meredith, beundrande Ada Gray och Silvia tyckte sig vilja qväfvas af smärta och svartsjuka. En etter annan plockade hon sönder de blommor hon höll i banden och heones uttrycksfulla ansigte sade så tydligt hvad som qvalde henne, att mr Lovell icke hade svårt att tolka dess mening, Då derföre miss Gray under allmänna loford och tacksägelser steg upp från pianot yttrade han: Jag är säker på att mademoiselle Nardi sjunger. Naturligtvis gör jag det, svarade Silvia häftigt. Sjonga inte alla italienare?. tillade hon mera stilla. Mr Lovell började derpå artigt framställa en bön att hon skulle skänka dem nöjet af att få höra henne, och utan att invänta slutet af hvad han ville säga, steg Silvia upp och gick till pianot, liksom hon varit rädd att miss Gray ännu en gång skulle taga platsen i besittning. Sedan hon hade satt sig, och således i detta afseende kunde vara Tyg vände hon sig tillbaka och frågade med sitt behagliga leende mr Lovell, som hade följt henne: Nåväl, hvad skall jag sjuoga? Nej, leta nte bland noterna, jag bern, tillade hon med en liten retlighet irösten; jag springer alrig efter noter.o Äwnar mademoiselle Nardi sjunga?a frås sade lady John och tog sin dubljellorgnett