Aftonbladet – 23 december 1870, sida 2

mr Lovell, som synbarligen gerna ville dröja. Silvia tittade upp i trädet, satte händerna för sina öron och sade förtretad: Vill du tiga, du lilla damma kräk! Mr Lovell stirrade törst på Silvia, sedan upp i trädet, såg ingenting, men företog sig det märkvärdigaste han någonsin gjort: mr Lovell skrattade. Glad öfver att finna någon mot hvilken hon kunde känna sig vredgad, tog Silvia åter händerna från öronen, kastade på mr Lovell en högdragen blick och gick derpå sin väg med värdig hållning. Mr Lövell såg efter henne och skakade på hufvudet samt fortsatte sin väg långsamt och begrundande till sin skjutbana. Taflan hade sin plats vid ändan af en enslig gång, med en hög mur på ena sidan och en rad träd på den andra. Knappt en solglimt kunde tränga in der och ehuru nyligen uppsatt var taflan redan grön af fukt och mögel. Men lady John hade övertygat mr Lovell att skymning var just rätta medlet, för att vinna säkert öga, och då han ej hade någon särdeles smak för en gladare och mera solbelyst plats; var han nöjd med denna. Denna morgon tycktes likväl pricken vara alldeles oskövjbar, så långt vå sidan träffade alla kulorna. Mr Lovell tänkte; ty vär han så fann för sodt, kunde han anstränga sig med att tänka ch för första gången tänkte han allvarsamt vå giftermål. Madame de Montesson vann rertigens af Orleans hjerta genom att en ång i muntert glam kalla honom Farfaro. senom att banna en fågel upp i ett. träd, ullbordade Siivia sin eröfring af mr Lovell. Jan öfvertygades om hvad han redan förut jade anat, — att hon just var den som pasade till bustru åt honom, Han smäskratade för sig sjelf, då han öfvertänkte hvad om händt. (Forts.)