Aftonbladet – 23 december 1870, sida 2

Intet var mera aflägset från hennes tankar än en personlig hänsyftning på miss Meredith, men som sådan upptog denna otvifvelaktigt hennes yttrande. Hon stirrade först på miss Gray, derefter på Silvia, sedan ånyo på miss Gray, lutade sig tillbaka på stolen och utbrast red ett hårdt och kort skratt: Nå, jag må sägal, Silvia gissade hvad geom rörde sig i hennes tankar och med känsla af att hon genom ett oförsigtigt yttrande sjelt hade gifvit anledning till missförstånd, rodnade hon. djupt och såg verkligt förlägen ut. Så, så — ni har ändå någon modesti qvar, anmärkto mies Meredith med en viss bister fryntlighet. Det anstår er rätt bra att rodna. Men jag kan väl tro att det inte sker ofta, — Ada, vill du gå efter min solfjäder?o Miss Gray lydde underdånigt och miss Meredith gaf Siivia ett tecken stt taga hennes plats. Hon efterkom vinken, ehurn med en besvärad min. Var inte rädd för mig, min söta. Man påstår att jag har ett svårt lynne, och kanske är det så. Men i det fsilet drabbar mitt svåra lynne endast dem, som jag ej kan med; och er tycker jeg rätt mycket om — ja, ganska mycket., upprepade hon med styrka. Jag är förtjust i italienaren, fortfor hon med det tonfall i rösten, som fransmännen kalla ssmekande. Förr brukade jag hvar vinter resa till Rom. Jag var ganska bekant med prins Nardi och såg er, då ni var en liten Micka. Mins ni det?o Nej, inte alls., svarade Silvia ärligt, för-; vånad öfver sin glömska, hvilken likväl icke var så underlig som hon sjelf trodde. Men jag kommer ganska väl ihåg er —Ji ;n liten stygg markatta var ni, men något ävgslande hade ni dåt oaktadt, och detta!