Aftonbladet – 23 december 1870, sida 2

har ni inte förlorat ännu; nej, min söta, n har det nog qvar! Mitt kära Italien! de kostade på mig att lemna det och återvända uh England — töcknigt och fuaktigt som det är. Jag afskyr det landet, skall jag säga er, min söta. Ob! hvad kan jemföras med ett romerskt palats? J2g förundrar mig öfver att ni kan tycka om detta ställe — lika obehagligt som England. tycker jag. Jaså; att prins Nardi, hvilken så artigt plägade kyssa min hand, är död! Och hvem har nu fått palatset?. Aha, ja— jag mins; jag förmodar att ni bar väl ingen som tar sig af er numera, stackars barn! Men Josefine är en god gjäl. Hon skall rog fortfarande taga vårda op er. Silvia, som hittills, stum af bäpnad, hade lyssnat på detta ordsvall, fick nu tillfälie att inpassa några ord. Jag har vänner i Italien, sade bon med mycket allvar. Så, så! — ja, då lär ni utan tvifvel lida al mal du pays, eller något i den vägen, och snart ämna resa hem till dem. Men lemna inte stackars Josefine slitför snart och oväntadt; Charles har berättat mig hur mycket han håller af er. Miss Meredith fixerade, sedan hon sagt detta, Silvia med sina hvassa; svarta ögon. Den sistnämnda kunde ej bindra sig från att rodna och steg upp för att återlemna sin plats åt miss Gray som bon såg komma tillbaka. Nej, sitt qvar, sade den gamla damen med en viss retlighet i rösten och höll fast Silvia; hon kan skaffa sig en annan stol Dessutom skall iag säga er att jag inte kan tåla henve! Hon skall, som ni kanske vet, gifta sig med Charles; sitta på min plats, sofva i min sädg och bära mina juveler; och ehuru, detta just är hvad ja vill skall ske, och således ej är något fel hos hennö, så gör