ken godt eller ondt; men jag är lady -Johns! gäst ... Lady John, som genom sin kammarjungfru frågat om hon fick komma in, förorsakade här ett afbrott i samtalet. I en charmant morgontoilett af högrödt och hvitt, var lady John så intagande, att hon sjelf blef den bästa målsman för sin sak. Hon var både deltagande och hjertlig; sä obeskrifligt ledsen för den glade kaptenens sjukdom och så glad, för att elden var släckt och vestra slottsflygeln oskadad och hela byggnaden ändå ej så förstörd, som man först hade befarat. Jag hör att kaptenen ganska snart torde kunna föras hem, fortfor lady John. Hvad kan ha föranledt detta häftiga sjukdomsfall? Vet ni det, mademoiselle Nardi? tillade hon och vände sig åt Silvia med ett uttryck af oförställd nyfikenhet. Jag vet intet, lady John, svarade Bilvia med en viss grad af bitterhet. Madäme de YEpine tor medan jag ännu sof. Och så har professor Smith förkylt sig, återtog lady John, som ej låtsades förstå Silvia; likasom äfven miss Lovell. Nå, det var då ej mera än hvad jag har väntat, efter deras besynnerliga sätt att bete sig i går alton. Men jag bar goda nyheter åt er, lady Jolhin, sade mrs Burton. Jag hörde att rofessorn sagt till Parker, att han ämnar omma ned. Det får han visst inte! — nej; för ingen del! utbrast lady John. Ursäkta mig, mademoiselle Nardi; jag måste nödvändigt hindra detta.n Ack! hvilket hjerta, sade mrs Barton, medan hennes beundrande blickar följde lady Johns röda och hvita släp, då hon sväfvade ut genom dörren, Ack, hvilket hjerta, mademoisele Nardi! Silvia svarade icke. Hon visste att mrs Barton nu skulle trötta henne, men kände sig alltför nedstämd för att försvara sig. Då således mrs Barton började hålla loftal öfver hela huset, från lady John ända ned till Parker, åhörde henne Silvia resignersät