träffa den stackars kaptenen? Alskar jag ej honom och håller han inte af mig? Hvarför skulle de lemna mig medan jag sof, alldelas som man reser från ett sofvande barn, för att det inte skall börja gråta. Och medan hon tänkte detta, började hennes tårar flyta. Känslan af att vara ensam — öfvergifven af sina vänner, fattade henne, och öfvertygelsen att hon hade att tacka tär Meredith derför, gjorde saken ännu bittrare. Silvia var af naturen något böjd för svartsjuka och fordrande. Verldslig klokhet öch försigtighet ansåg hon vara af intet värde i jemförelse mot känslan. Då mr Meredith -kunde ötvertala sin syster att lemna henne, så bevisade detta att han aldrig hade Brytt sig om henne och att det ringa intresse som han hyst, nu var alldeles förbi. Mindre än allt och för alltid skulle ej tillfredsställt Silvia i hennes nuvarandesinnesstämning. Slutligen. beherrskade hon sig, Silvia var stolt och ibland kan äfven stoltheten vara till nytta. Hon hämmade sina tårar, qväfde sina snyftoingar, steg upp och klädde sig, fast besluten att bära sitt öde och att trotsa dess bitterhet. SJag vet att ni är uppstigen. Får jag komma in? sade en röst utanför dörren, medan en hand vred om nyckeln i låset. Nästan förrän Silvia hunnit svara jax, öppnades dörren och mrs Barton kom in. Hvilketi modig, liten varelse ni måtte vara, sade hon med synbar beundran, som redan är uppe och klädd; efter en sådan natt. Och att, till råga på allt, den stackars kaptenen nu bar sjuknat! Stackars, lilla madame de YEpine! hon var så ledsen öfver att nödgas resa utan er, men vår goda lady John lofvade att ha så öm vård om er. Lady John är mycket angelägen om att försona sig med er, mademoiselle Nardi. Silvia drog tillsammans sina fina ögonbryr på ett sätt som ej lofvade godt för lady Johns förhoppningar om ett nytt vänskapsban ONE ag glömmer aldrig, mrs Bartonn, sad hon med halft barnslig Tögtidlig tön, — hvar