Aftonbladet – 22 december 1870, sida 7

Cursor: Lundberg. ) Hvem är den gamle vandrarn, som nu sin bana fyllt? Ar det en mäktig vis, bvars ur har stennat? En spira har han burit, men den var tjenstens skylt; Det är ön ärlig man och intet annat. Hen tjenade de unga, han deras sorger bar. För dem han gick de många, tunga fjäten. Han tjenade ej endast, han var dem som en far. Och det är icke så man blir förgäten. Hen såg de unga komma, han såg dem gå igen Och såg dem följas utaf ännu yngre, Men: blef uppå sin vaktpost och åidrades på den, Med hjertat lika varmt, fast stegen tyngre. Såg hån en ypgling rusa mot branten af sitt fall, Han ropte: herre, denna väg ej duger. Vänd om! Änkan ni räddas och räddad bli ni skall, Fast ringa man, ni vet, jag aldrig ljuger.. Såg ham en yngling sträfva opp till de vises höjd Och fliten, arm i arm, med rena seder, Då smålog han inom sig, då tänkte han förnöjd: Den der går långt, den der hangör oss heder. Men såg han nöden sitta vid oljans matta sken Och mest ur böcker törst och hunger släcka, Då, gata upp och neder, han gick på trötta ben, Men hade, när han kom, en hjelp att räcka. Sjelf född till hårda mödor vid spade, plog och harf, Han var ej efter herre-namnet fiken, Men ädel bildning gaf han åt sina barn till arf Och ur hans stuga klingade musiken, ) Vid denna begrafning, som, bekostad af Westmanlands och Dala nation, med mycken högtiglighet i onsdags egde rum i Upsåla, utdelades ofvanstående verser, författade af den gamle nationsvaktmästarens fore tispektor, professor Böttiger. 1