förf. betraktar dem såsom förberedelser till större och mera genomförda dramatiska verk. För vår del hysa vi de bästa förhoppningar, att förf. en gång skall åstadkomma någonting som är mycket betydande. — Dikter af F. Sander. (Stockholm, Samson Wallin.) En mycket värderik diktsamling, klara och harmoniska toner från en lyra, som mången fruktade numera ha alldeles förstummats och blifvit undanträngd af embetsmannavärf och konst-arkäologiska sysselsättningar. Största antalet af de dikter, som finnas i denna samling, äro Bilder från Grekland, poetiska minnen från författarens besök på Hellas klassiska jord. Många af dessa stycken förete en verklig klassisk renhet och enkelhet i formen. Särskildt skulle vi vilja påpeka Themistocles, Lejonet vid Charonea, Pindaros hus, Solnedgäng vid Propyleerna och Klostret Dafnio. Det är emellertid icke blott de klassiska minnena, som kommit skalden att slå an sin lyras strängar; äfven åt det nutida Hellas och dess företeelser egnar han flere sånger, bland hvilka Mavrokordatos är mycket gripande och Kolportören särdeles karakteristisk. Till dessa grekiska bilder 8siuter sig en mindre afdelning blandade dikter, bland hvilka en, Brefdufvan, är helt ny och framkallad af den franska luftballongens ankomst till Thelemarksfjellen. Vi kunna ej neka oss nöjet att som profstycke meddela den dikt, som bär öfverskriften Pinduros hus: Hell sångaredrotten från Thebe, Som gästar i gudarnes sal! Åt honom den lockiga Hebe Gladt räcker en bräddad pokal. Odödligt han qvad till hjeltarnes lof, Och derför med jubel han helsas Uti de odödligas hof. Olympias lekar han sjungit Och lagern, som segraren vann. Vid Isthmos hans harpa har klungit Om löddriga springares spann. Med oförgänvgliga hymners ljud Han prisat de pythiska fester Och helsat den Deliske gud. Med männerna drog han i striden, Att kämpa med lyra och svärd. Hans rykte alltmera med tiden Blef fräjdadt och kävdt af en verld. När Thebe, det härliga, lades i grus, Uppoffradt af fiendehänder, Då skonades Pindaros hus. Men sköflades äfven den hydda, Som hägnade skalden förut, Dock himmelens måkter beskydda Hans vandring till dagarnes slut. Om husvill han irrar, så finner han nog Est hem: ty han bor der han sjunger Som fogeln i villande skog: Sök sångarens boning i sången, Men ej i den vittrande mull! I hvarje den ton, som är gången Ur dallrande strängarnes gull, Hans själ du förnimmer, — hans manliga röst I språket på folkets läppar, Tr dinnvet af folkets bröst.