Aftonbladet – 22 december 1870, sida 3

oe ee a ARR RR — — De må äter bygga upp huset, tänkte hon, men aldrig mera blir det för mig hvad det har varit. Ett hastigt utrop af madame de IEpine väckte henne ur sina tankar. — Silvia vände sig om och såg henno sluta sin bror i sina armar, Åck, Charlie, Charliel utbrast hon med både glädje och smärto, hvad jag är lycklig öfver att få återse dig, ren hvilket emottagande! Mr: Meredith kysste sip syster och helsade artigt på Silvia. Jag trodde förödelsen vara ännu större, sade han och såg lugot på branden. Jag hoppas att hvarken da elier msdemoiselle Nardi blifvit alltför uppskrämda. Nej; lyckligtvis började elden så tidigt på aftonen. Dess våldsamhet är snart förbi, sade mr Meredith. Jag är glad öfver att finna dig så resignerad, Josefine., Hen le:snade dem sedan han yttrat detta och gick bort till kyrkoherden och mairen, hvilka af grannlagenhet hade hållit sig litet åt sidan. Skådespulet var icke längre hvad det hade varit. Slottets svartnade murar började tydligt framstå bakom lågorna; himlen mörknade alltmera och den nedgående månen belyste de rykande ruinerna, som ännu träget basprotades med vatten. Men kedjan hade betydligt glesnat; många vattenlangare hade tröttnat och återvändt hem. Några af brandkåren stodo i en grupp, hvilande sig och intagande de förfriskningar som madame de PEpine tillsagt om; de öfriga ar betade ännu. Men alltsom eldens styrka hade saktats, så hade äfven ifvern att kufva densamma aftagit.