Aftonbladet – 22 december 1870, sida 3

dame de YEpine stilla. Jag är för svag att sjelf kunna vara till hjelp här, men jag förmår inte lemna platsen så länge dessa redliga menniskor våga lif och lemmar för att rädda min egendom. Ja, men då ni ej kan göra något gagul inföll lady John, som redan var trött på nöjet. Jag måste gå hem för Georgies skull, men jag kommer genast tillbaka och hemtar er, ; Madame de FEpine gjorde invändningar, men hennes gästfria grannfru var redan gången, med kraftig arm medförande miss Lovell, som lik Furydice kastade mången längtande blick tillbaka. Professor Smith uppr hemtades på vägen och mr Enfield hade redan rusat hem, för att beställa varma bså åt allesammane. f Under hela tiden hade Silvia icke talat ett ord. Väl hade hon mött den första nunderrättelsen om eldens utbrott med ett utrop af fasa, men sedan, då olyckan befanns vara nästan ohjelplig, hade hon stått tyst och sett på, och lågorna, som belyste hennes gestalt, uppenbarade i hennes ansigte det uttryck at fast allvar, hvilket lika mycket som ett ljust leende tillbör karakteren af de italienska auletsdragen. Lady Johos och hennes gästers ankomst störde henne ej. Hon betraktade lågorna, den blodröda himlen, de svarta rökmolnen, det flammande sken somspred sig öfver hela nejden, men hon talade icke. Nedbrännandet af det hem som äfven gifvit henne hemmets frid och lugn under en lång tid, hade gifvit hennes tankar ett lugnt allvar. Det föreföll henne liksom de förtärande lågorna äfven uppslukade en del at hennes tillvaro; som om olyckliga dagar, klara morgrar och sköna attnar brändes ned till stoft och aska med de gamla murarne, hvilka under många månader hade dolt henne och allt hvad hon erfarit för den yttre verlden,