Aftonbladet – 21 december 1870, sida 6

ojort sitt till för att fresta honom. Mr Lovell var en rik man, men hade ivgenting emot att få en hög procent på sina pengar, i stället för de eländiga två, tre, högst fem procent hvarmed han nu fick nöja sig. Han var således alldeles viliig att underkasta sig besvärligheterna af en laglig öfverenskommelse, för att dermed vinna ett säkert fäste på sin vän monsieur de YEpine. En resa till Paris för de tre herrarne biet således afgjord. Med ångestfullt intresse hade madame de VEpine betraktat dem, under det de promenerade af och an gräsvallen.3 Hon gissaatt de talade om bergoljan oeh det föreföll henne, liksom hade hennes egen framtid vait en del af det kapital som nedlades i en ljerf spekulation. Hon satt ännu qvar på rädstammen, med sina händer hopknäppta knäet och blicken fästad än på hennes samla fader, än på hennes man och på mr Lovell. Och med bitter smärta kände hon sig j kopna göra något för att öfvertyga dem om let dåraktiga uti begäret efter guld,1 utbyte not en lugn och stilla lycka. Oerfarenhet och forglös förtröstan skyddale Silvia från dylika bekymmer. Hon satt id sin väns sida, med de plockade, vilda lommorna i handen och sag på floden, i vars dallrande yta, rodnande af återskenet rån aftonhimmelen, popplarne speglade sig. Silvia kände sig förbittrad mot mr Merelith. Blott en enda gång hade han skrifvit ill sin syster sedan han rest och hon var äker på att han ej skrifvit, blott för att traffa henne. Hon brydde sig allsicke om nonsienr de VEpine och bergolja -och mr sovell. — Föga anade hon hvilket sorgligt ch stort inflytande dessa tre skulle komma tt ntöfva på hennes öde. Så är det i litvet. Vi hålla blicken fästad å mera aflägspa olycksmoln och se icke dem om sväfva öfser våra hufvuden och hota ss med objelplig undergång. Om jag får mina tjugutasen pund, tänkte ilvia, hvars hjerta led denna stund, ehuru on såg så sorglös ut, skall jag resa åter till alien och bosätta mig hos don Sabino och