Aftonbladet – 21 december 1870, sida 3

Har hon någonsin brytt sig om honom? tänkte madame de IEpine sorgsen och undrande. Icke långt ifrån madame de YEpines egendom, just vid kanten af skogen, bröt en liten ström fram mellan några klippor, flöt frisk och klar på sin sandbotten ett litet stycke väg, blef alltmera djup och bred genom tributen af små vattendrag och ilade med rask fart genom skogens dunkel, tills den, kommen ut på det mera öppna landet, lugnt framskred mellan grönskande säfbevuxna, etränder och vattnade vackra bördiga betesmarker. Båten, som mr Lovell hade hyrt för Silvias nöje, låg förtöjd i en liten bugt nära intill båtegarens stuga. Få vi således fara till ön? frågade Silvia mycket glad, då hon tagit plats i farkosten; jag tycker om öar mest af allt. Så gör jag med, svarade kaptenen. Robinson Crusoe och Sancho Panza framstå alltid för mina tankar, då jag bör detta ord. Åh hvad den Robinson var för en ypperlig arlin Silvia började fråga. Okunnig som hon var, stackars, liten själ, hade hon aldrig läst, eller ens hört talas om Robinson Crusoe. Hon blef på det lifligaste intresserad af Robinsons öden, och mr, Lovell tänkte på huru trefligt det var att se en ung flicka som aldrig hade Jäst något och som ändå var en lady. Attonen var stilla och Jjum; den lilla floden låg nästan så lugn som en sjö, belyst af den nedgående solens granna färgglans. Popplarne på stranden nickade långsamt, alldeles som om de vöro färdiga att somna, sade Silvia, och djupa skuggor skymtade bär och der mellan säfven. Båten sköt rask tart och snart var man framme vid en ö, der björkoch aspdungar gåfvo en behaglig skugga.