Aftonbladet – 21 december 1870, sida 3

Nu har hon gått ut i trädgården, tänkte Josefine, och min far, som är enfaldig som ett barn, vandrar för sig sjelf och rökar sin pipa och så blir hon lemnad ensam med mr Lovell och denne herre som väl ändå aldrig skulle komma sig för med att fria sjelf, stirrar på Silvia och säger henne små artigheter som bon med ett visst välbehag lyssnar tilll. — Och Charles blir förnärmad, men ingen af dem blir bättre eller lyckligare för det., Jag är ledsen för att jag slog promenaden ur hågen, sade hon efter en stund; ,kanske skulle friska luften gjort mig godt. Är det för sent nu att fara? Monsieur de VEpine svarade med den största beredvillighet att det icke var för sent, och dermed begåfvo de sig genast nediträdvården, der förhållandet var ungefär såsom Josefine hade förmodat. Kaptenen hade vandrat litet åt sidan med sin kära pipa, Silvia rörde sig med lätta steg af och an bland blomsterrabatterna och mr Lovell satt på en bänk, betraktande henne och strykande sina polissonger i stilla fröjd. Han lyssnade med fullkomligt lugn till madame de IEpines förklariog att hon nu kände sig .i stånd till den föreslagna båtfärden, men log, då Silvia glad atropade: Jag är säker på att den skall göra dig godt. Det är så roligt att ro ut på floden! Vi skola ro ut till ön, ifall du orkar fara så längt, sade kaptenen, som nu äfven kommit fram. Madame de YEpine suckade. Hon orkade med hvad som helst, ty med smärta kände bon sig ändå icke kunna förekomma någonting. Silvia var mycket glad och språkade lifligt under hela bortfärden. Hon var synbarligen så lätt om hjertat, som om Charles Meredith aldrig bade funnits till.