Aftonbladet – 21 december 1870, sida 3

lemnat dem och sorgsen gick upp till salongen. Det är för sent, och hade jag äfven talat förr, skulle det också då varit för sent. Hon trodde sig. finna salongen tom, men det var icke så. Silvia stod vid det mellersta fönstret, halft dold inom det tunga dra-: periet och såg nedåt terrassen. Madame de YEpine stod stilla, lukten af cigarrer trängde sig upp genom det öppna fönstret och hon kunde derjemte förnimma såväl kaptenons muntra basröst, som hennes mans glada skratt och mr Lovells släpande stämma. Och deruppe stod Silvia, tittande ned å dem och lyssnande till hvad son talades, sjelf — som Kon trodde — osedd. Arftonsolen lyste på hennes glada, unga ansigte och smärta gestalt; i hela hennes-ställning låg ett omedvetet, förtrollande behag; men då madame de PEpine, ännu stående nära dörren, betraktade sin unga vän, kände hon sitt hjerta fattas af en ny, hemlig oro. Trots alla ämnen till bekymmer, hade hon hållit fast vid den tillit till sin makes heder, som hos henne var lika djupt rotad, som öfvertygelsen om menniskokännedom hos kaptenen. Men ehuru hon äfven nu ej ville betvifla monsieur de YEpines-redliga afsigter, tvingades hon att inse att hans medel hvarken voro grannlaga eller oklanderliga. Ja, hon måste se det: han begagnade sig af den unga flickan, hennes vän och hennes brors, i hemlighet utkorade, blifvande maka, för att locka till sig den flegmatiske engelsmannen. Och utan att sjelf ana det: underlättade Silvia denna intrig; det låg i hennes karakter en böjelse för att låta sig beundras — hon sökte icke uppmärksamhet, men stötte den ej heller ifrån sig; hon tycktes snarare anse den som en gifven sak. Josefine led häraf i dubbelt afseende. Hon led emedan Charles Meredith under sin, bortvaro torde