bära den. Allraminst tillåta vi någon tro, att vi hafva mindre bjerta för de tyska enkorna, de tyska faderlösa, de tyska värnlösa i allmänhet, i och för sig. Men låtom oss nu se saken från franska sidan. Der dignar landet sedan flera månader under en inkräktning af kanske 7 å 800,000 segerdruckne och i sina anspråk omättlige fiender. En tredjedel af dess sköna, bördiga område är redan så förhärjad, att dess jord icke på åratal skall bjuda odlaren någon skörd. Landets af infödingen och af utländingen lika prisade hufvudstad förvandlad till ett af hungersnöden hotadt läger, och dess herrliga omgifningar offrade åt befästningskonstens kraf. Andra städer, för att icke tala om fästningarne, obarmhertigt plundrade eller brandskattade och grusade. Och landtkommunerna, de trefna byarne, hemmen? De hafva kort och godt upphört att i betydelsen af menskliga boningar finnas. De hafva brandskattats och ändå nedbränts och deras ynglingar och män hafva kallblodigt mördats, understundom på en blott förmodan, att en eller annan tysk soldat, som sedermera återfunnits både Iefvande och oskadd, blifvit illa eller icke nog väl behandlad. De tyska enkorna och barnen hafva således fortfarande ett hem, eller de få anses kunna hoppas ett sådant af den enskilda eller allmänna välgörenheten. Om äfven dessa arma salta sitt bröd med tårar, så hafva de dock säkerligen en beta bröd, de hafva, der de kunna luta sitt hufvud till. De franska enkorna och barnen deremot ifrån de tusentals nedbrända byarne, hvad hafva de, der de icke under sin flykt träffas af de fiendtliga kulorna eller drunkna i moraserna? De hafva skogen till hem, och den bör ju räcka till åt både dem och de vilda djuren! De hafva vinterhimlen till tak, och från den lyser. ju understundom solen rätt klar! De hafva hungern och kölden till följeslagare, de hafva nakenheten att skyla sig med, de hafva den hvita snön eller den af regnet uppblötta marken till bolster. Der modersskötet ingen värme har qvar för de arma små, der modersbröstet ej mer har någon näring för spenabarnet, eller der den tyska civilisationen just finner sin uträkning vid att besegra städer och män genom qvinnors och barrs qval och lidanden, der hafva ju dock de arma hoppet Sa om samfäld befrielse — genom döden. ch om derefter det tyska krigföringsättet icke unnar det af sorgens eller hungerns qval brustna moderseller barnabjertat en graf; hvad gör väl det! När sålunda å ena sidan är bottenlöst elände, och å den andra knappast nöd äpnu; är det då rätt och skäl, att endast af fruktan och undfallenhet för otillständiga anspråk gifva en hälft åt dem, som kunna och böra kunna hjelpa sig våra gåfvor förutan, och sedan gifva blott hälften åt en nöd, för hvilken äfven det hela skulle så oändligen väl behöfvas och ändå blifva en försvinnande otillräcklighet allenäst?