Aftonbladet – 19 december 1870, sida 1

tiga frågor rörande Silviss välbefinnande och hans uttalade ssknad öfver att ej ha ett henne på så lång tid, än i den hastioa sodnad som kom och åter försvann på Sil rias kind, då hon igepkände mr Lovell. Säcert bar det varit något litet tycke mellan lessa tvån, tänkte monsieur de FEpine, men som genom lady Johns, eller miss Grays, ller Charles Merediths inverkan, blifvit afyrutet., — Med den talang för intriger, bvilren liksom skaldegåfvan är naturens skänk nen aldrig kan ernås af konsten, föresatte van sig att äterskaffa Silvia hennes rika bemdrare. Ack! första steget var bedröfligt ätt att taga. Ehuru liflig och fintlig Silvia var i många fall, kunde hon på längt vär cke räknas som jemngod med en så erfaren iende som monsieur de IEpine. Honsaknade nemligen all misstänksambet och tyckte om att vinna beundran. Att mr Lovell beandrade benpne, det såg hon och sanningen att säga Imisstyckte hon det icke. Då monsieur de YEpine skickligt lockade henne att visa sin indolenta tillbedjare ett slags uppmuntran, hade hon sjelf ingen aning desom, eller föll det henne in att misstänka dem gladlynta och angenäma fransmannen med da lysande ögonen och hvita tänderna, för några räoker. På en gång, och utan någon begriplig anledning, sedan samtalet lifligt fortgätt en fjerdedels timme, blef likväl malemoiselle Nardi kall och fåordig. Förhållandet var, att hon erinrande sig lady John ch i detsamma kom ärven mr Lovelli onåd. Hon behöfde för ingen del hans uppmärksamhet, — hvarför då stå och prata här med honom? Naturligtvis skulle han berätta pm deras möte för lady John och lika raturligt var äfven att denna dam skulle dr: ga sina falska slutsatser. Har kyligt det blifvit!s yttrade hon med en lätt rysniog och utan att afvakta ett hvarken nekande eller medgifvande svar, helsade hon god afton, nickade och gick. (Forts.)