— —z-—:2-—-—e--..?0HsH—Hj—jn NN honom förskräckligt. Han var alls icke säker på, att ej Silvia äfven skulle trötta honom; han trodde det nästan och till följd af sin rikedom som alltid gifvit honom rätt att följa ögonbliekets nyck, stannade han tvärt och yttrade kallt: Jag tror jag går tillbaka. Aha! gå tillbaka, jan, upprepade monsienr de IEpioe, utan att. det ringaste förlora fattningen; mycket bra, mycket bra! — Se der är hon! O, mademoiselle Nardin, tillade han vänligt förebrående, hvad vi ha letat ert Silvia, som stod bredvid den lilla sjön, vände sig om och mr Lovell förlorade all önskan att gå sin väg. Vi äro alla — äfven de minst begåfvade ibland oss — poeter och målare. Äfven mr Lovell hade trots sin indolens och sin likgiltighet, ep stark inneboende känsla för färger och skönhet. Derför kände han sig ovilkorligt attraherad af den lilla tafla han hade för sioa ögon. Ett starkt rödt aftonskimmer från vestra horisonten, belyste de grå kolonnerna, cedrarne och den Jugna vatten ; spegeln. I denna praktfulla belysning stod ätven Silvia, och då hon vände sig om och mr Lovell såg hennes glada, unga ansigte med sitt uttryck af öfverraskning, blef hon betagen. Hon var en tjusande, ung varelse, värd att se och värd att höra på, — den enda som förmått rycka upp honom ur Jiknöjdhetens dvala till lif. Mr Lovells ansigte var ej bland de uttrycksfulla, men något af hvad han kände måste det dock ha förrådt, jeg monsieur de VEcine, som under tiden plockat en kaprifolieblomma från häcken och vårdelöst betraktade henne, smålog då en bastig blick på honom sköt fram från hans halfslutna ögon, Hon hade fisken på kroken; tålamod, säkert öga och fast hand jckulle göra resten. Med den artighet som han alltid iakttog emot frantimmer — äfven mot de gamla och fula, men naturligtvis så mycket mera verklig, då de voro unga oc vackra, tilltalade mr Lovell Silvia. Det låg ändock något mindre betydelsefullt i hans