mening, sedeläran 1 den inskränkta betydelse, i hvilken man ganska ofta tager henne. Efter dennna inledning öfvergår författaren till en framställning af den psykologiska sedeläran, dervid ytterligare betonande, att så snart reflektionsrörmågan vaknar måste man, genom att vända uppmärksamheten på sin egen personlighet, ovilkorligen bli förvissad om viljans frihet: sjelfra grundprincipen för sedeläran, ty huru skule man kunna föreskrifva pligter för envardse, hvilken icke är upphofvet till och följaktlgen icke heller tillräknelig för sina bandlipar. Utan friheten är godt och ondt, rättvis: och orättvisa, dygd och last intet annat än ord utan mening; man är hvarken god elle ond, hvarken rät vis eller orättvis, hvarkei lastbar eller dygdig, då man gör det, som är omöjligt att underlåta, då man lyderen lag eller en kraft som icke kan motstäs. Detta skulle ensamt vara tillräckligt att berisa, att menniskan är fri, men friheten beöfver icke bevisas, emedan den aldrig på Mlvar kan betviflas; vi äro lika säkra på år frihet som på vår tillvaro, ty båda betygas de för oss på samma sätt; vi bejaka dem iörlitande på vårt medvetandes vittnesbörd. Också nar, oaktadt några enstaka förnekge, hvilka dock sjeltva i hvarje fall md alldeles som om de trodde sig vara fria, fMeten alltid varit uttryckligen erkänd i myoniskoslägtets handlingar och Hoivjar. Lagar, domstolar, rädplägande försanlingar, sedelärans och religionens hotelser oQ förmaningar äro lika mänga och olika sättatt uttrycka denna öfvertygelse, ty man faller blott den, som kan lyda, iman dömr och frikänner blott den, som man anser felaktig eller oskyldig, man råder blott den, som kan lyssna till råd, man til!erkänner belöjiog och siriti, de nå utdelas på jorden ell törbebållis åt lifvet efter detta, blott åt den, som firtjent dem genom att göra det foda eller dit onda och som följaktligen med frihet valt mellan dessa båda. Man åberopar visserligen hela folkslag, t. ex. grekerna i forntiden ocn turkarne i våra dagar, hvilka hyllat fstilismen; men under det de infört fatalismen sin poesi och i sin religion hafva dessa tvä jationer aldrig på den byggt sin lagstiftniog ich sin sedelära. Grekerna begräto påsineg teatrar Oedipi kor, då han, oaktadt ina brott oskyldig, jdes af det hatfulla ödet; men deras r straffade med strätchet blodskam och fadermord. En muheamearsk styrelse skulle stå svarslös vid pestensinbrott, öfvertygsd att våra dagar äro räkide och att det ej finnes något slags förutiende, som kan ändra deras bestämda gris; men hon skulle akta sig för att frikäna rötvare, mördare eller upprorsstiftare oc låta dem styra och stalla i samhället, uder förevändning att våra handlingar, likasm våra öden, äro på förhand bestämda i bomelen. Sedan sålunda viljas frihet blifvit fastställd såsom sede:äms orubbliga utgångspunkt leder sig förfstaren småningom till en deduktion at pligten och det godas begrepp, anmärkande bland wnat, att pligten med nödvändighet ionefttas i det godz:, medan det goda icke helt ch bållet innefattas i pligten; förhållandet dm emellan kan betecknas genom bilden . två cirklar som med samma medelpunk hafva olika omkrets, Det var icke en pligt ör S:t Vincent de Paul att öppna en fris:d för alla öfvergifaa faderoch moderlöse. et var icke en pligt för lord Byron att iltill det undertryckta Greklands hjelp och r befrielsen af ett land, som icke var hans, ora alla sitt lifs glänsande förmåner och lizt sjelft. Skall man då säga, att det fins två slag af pligter, af hvilka de ena ärförbindande, de andra icke? Det vore alldele som man påstodo, att det finnes pligter, sa icke äro några pligter. Men hvad ärlet goda, så framt det icke sammanfaller pd pligter, och så framt det, ehuru det ickefordras af oss med samma nödvändighet m pligten, dock betraktas af oss såsom den ögsta regeln för vårt lif? Det goda är det vphöjdaste mål, som alla våra törmögenhete! förenade krafter kunna föresätta sig; de är den eviga, högsta ordning, med hvilken i äro kallade att medverka efter måttet 2 vår intelligens och vår förmåga; det är mersän en enkel lag för vår tillvaro eller en relåf fullkomlighet, det är follkomligheten sje, mot hvilken på en gång vårt förstånd oi vår känsla, vår reflektion och våra bästrinstiokter föra oss och hvilken det står ivår makt att allt mer och mer närma os utan att någonsin uppnå. Men pligten äden gräns, nedom hvilken det icke är oss tiåtet att sänka oss, utan att i den sedliga cdningen förlora vår menskliga karakter. Vida; frambålles i allmänhet, huru det godas iå skiljer sig från föreställnipgarne om det nyiga och angenäma hvarefter sedelagens grantier, afhandlas. Den första garantie är den moraliska: samveteqvalen och samv.efriden; den andra garentien är den fysisk: det välbefinnande och det lidande, i matrielt afseende, hvilka härflyta ur våra gods och dåliga bandlit gar; den tredje garanen är den sociala; det publika ramvetet elle våra likars aktnivg förakt, regleradt geno! strafflagen, ch den fjerde garantien är de religiösa: själens odödlighet med deraf föande förhoppninzsar eller farhågor, en nödvidig fyllnad till de förra garauvtiernas otillroklighet och ofullständighet. Med dessa allänna begreppsbestämnivgar, utvecklade på t klart och öfvertygande skit, a:slutas afandliogens förra del. Den senare delen, innefattande sedeläran i skränkt bemärkelse, utgör, såsom sjelfva wbriken gifrver vid handen, en tillämpring i skildheter af de allmänna grundprinciperna, en äfven här särskiljas vissa hufvudafdelingar: den individuella sedeläran, den sociala eläran och den religiösa sedeläran, en uppällning egnad att förhöja det intryck af verskadlighet och lättfattlighet, som alltenom är utmärkande för författarens arte. Vi kunna icke lävgre taga utrymmet iavoråk, men anbefalla den hila prydligt ut;yrda boken till en välförtjent spridning äfen bland den svenska allmänheten, så mycet hellre som öfversättningen är verkställd jed omsorg. listorisk Tidskrift, utgivet af den norske historiske Forening. Häftet 1—2. Kristiania, P. T. Malling 1870. T sl Ks IRPA 2