LITTERATUR TIDNING. Innehåll: Franck, Menoiskans sedliga lf. — Hi steritk Tidskrift. — Andersen, iycko-Per. — Lönn berg, Fornnordiska sagor. — En afion af Beethoven lif. — Möblbrecht, Till L. v. Beethovens 100minne — Krzemer, Bland skotskacberg och sj Wachenhusen, Kejsardömets qvinnor. — Nolisa Menniskans sedliga lif. Sedelärans hufvudpunkter, populärt framstälda af Ad. Franck Öfversattning från franskan. (Stockholr 70. Icke längesedan utkom i svensk öfversätning Jules Simons afhandling om pligten, oa vi ba nu åter nöjet anbefalla ett moralfilos fiskt arbete af en berömd fransk författar, mindre vidlyftigt än Jales Simons och någt olika i uppställning, men derför icke minde klartänkt och underhållande. Den fordran, att vetenskapsmänned mi i populär framställning dela med sig något af sin forskning och sitt vetande, börjar göra sig gällande inom alla områden och icke minst inom filosofien, otvifvelaktigt till denna vetenskaps eget bästa. Denlemnar molnen och stiger ned till verkligheten, tillegnande sig, så att säga, en sund realism, som ingalanda behöfver vara oförenlig med idealism. Tvärtom torde en sådan förening vara ganska öpskvärd, äfven om uttrycket realistisk idealism icke skulle ha vunnit burskap bland vår från Tyskland ärfda filosofiska terminologi. Sederna äro — anmärker till en börjaa författaren — enligt den vidsträcktaste och rikvigaste betydelsen af ordet, ingenting annat än vårt sätt att lefva och verka. Men hvaraf föranledas vi att lämpa vårt sätt att vara och regelbinda vårt lif efter allmänna och oföränderliga lagar, lämpliga till innehål! för en vetenskap? Af den naturliga och oryggliga vissheten, att vi i vårt handlande bero blott af vår egen vilja, af förmågan att bestämma oss enligt våra egna beslat, att, med ett ord sagdt, vara fria väsenden. Vår frihet, likasom sjelfva vårt lif, likasom allt som finnes till, har nödvändigt ett syfte, ett mål, som vi icke kunna underdåta att känna och som måste vara detsamma för varelsor af samma slag. Följaktligen kan sedeläran äfven bestämmas såsom den vetenskap, hvilken visar 0ss vårt mål, det ändamål, för hvilket vi skepats, och medlen att uppnå deto, Men att alltid handla, med blicken fäst på detta mål, det är att lyda en regel eller en lag, det är att erkänna att det finnes Dligter, det vill säga handlingar, som äro 08S ovilkorligt ålagda, och andra, som äro 0s8 ovilkorligt förbjudna af förnuftet, utan allt alseende på yttre tvång, utan allt afseende på straff och belöning. Häraf ett nytt sätt att bestämma sedelärans innehåll, ty man kan säga att den är vetenskapen om våra pligter. Det gifves emellertid ännu en, lika träffande, bestämning på sedeläran, alldenstund den högsta lagen för vårt lif måste vara att uppnå det ändamål, för hvilket vi äro till: det goda. Sedeläran kan sålunda bestämmas såsom den vetenskap, som lär oss att göra det goda och undvika dess motsats: det onda, Hvilken af dessa bestämningar vi än må fåsta oss vid, måste vi finna nödvändigheten al att, för en klar framställning af sedeläran, först undersöka de vilkor, utan hvilka hon icke skulle finnas till: sjelfva förutsättningen och principen, och för det andra de reglor och föreskrifter, de förbindelser och förbud, med hvilka vi ha att bringa såra handlingar i öfverensstämmelse. Den förra delen af sedeläran måste blifva helt och hållet teoreti. innebära en analys af menniskosjälen, ett stadium af våra förmögenheter från den särskilda synpunkten af vår bestämmelse och vårt mål. Denna del betecknar förf. med namnet psykologisk sedelära, Den andra, som är väsentligen praktisk, emedan den uteslutande håller sig till framställningen af våra pligter, hestämmes såsom sedeläran i egentlig