MM Silvias vrede hade redan gifvit sig; hon satte sig åter vid jordgubbslandet och såg sorgset förebrående på Georgie. Ja, så går det, sade hon. Män är ett helgon, en hög ande, en skön själ; man kan lida oförrätter, men inte tillfoga någon; man är barmhertig och välgörande. Men man saknar lysande, yttre företräden och man blir öfvergifven af sin make, man blir beledd af verlden. O, Georgie! Georgiel om du hade ke make som du älskade och han öfvergaf ig...n Ja, då skulle jag gifva honom en god ruskning eller logga honom eller örfila upp honom eller, med ett ord, någonting i den vägen,, inföll miss Lovell med oförställd energi i blickar och åthätvor. Jag säger dig, att mig skall han inte lemnar, tillade hon lugnare men ganska bestämdt; jag skulle inte tillåta något sådant och detta är just orsaken hvarför jag ogillar henne. Hvarför tillåter hon det? — Men apropos monsieur de YEpines återkomst,, fortfor hon, sä skall jag inte säga lady John och de öfriga hvem som har kommit. De skola omöjligt förmå gissa det och jag skall pina dem dugtigt hela eftermiddagen; -— ack! det blir präktigt! Och så ionerligen fröjdade det denna trolösa dofva, att hålla sin olivqvist dold under viogen, att hon längtade åter till arken, icke för att meddela, men för att fördölja den vyhet hon fått höra. Hon gaf sig således knappt tid till att säga farväl, men öfvergaf både Silvia och jordgubbslarden och skyndade bort samma väg som hon kommit. Silvia följde henne till t:ädgårdskorten, släppte ut henne på vägen och såg efter hennes lilla parasoll som hoppade upp och ned för hvart steg hon tog. Silvia skakade på hufvudet ät miss Georgie Lovell. Hon tror sig vara en liten k-rl., tänkte hon; och så är hon bara en liten — ack! så liten fjäril! Och som ännu aldrig vågon menniska varit ond på en fjäril, törlät Silvia den tanklösa pratmakerskan. Hon hade åter stängt porten och gick tillbaka, då bon hörde kaptenens glada röst, IHon såg upp och fick so