att hvad en och annan af bytet erhållit i ganska ringa mån uppväger den fara han vid brottets begående utsatt sig för, då utdeiningen vid fera tillfällen ej uppgått till mer än fyra öre. Men det behof, hvari dessa unge brottslingar skulle kunna förutsättas vara, torde äfven stå i uvgefär samma förhållande till det okufvade begäret att stjäla; ty det senare är obegränsadt, då deremot det förra synes vara mycket ringa, ty de penningar, som erhållas, användas hvarken till mat eller kläder. För nägra veckor sedan läto två eller tre tioåringar af en fjerde förmå sig att anlägga mordbrand, mot löfte om er-hållande af — sex skilling och mottogo såsom förskott på belöningen fem öre, för hvilka det ljus skulle köpas, med hvilket brottet skulle utföras. Ljuset köptes och nedsattes i en packlåda, fylld med halm, och det var endast en händelse att brottet upptäcktes i tid, hvilket denna gång! räddade den nyanlagda fabriken vid Barnängen. Vi skulle kunna meddela en oändlig följd af exempel på den mängd stölder och andra brott, som begås af dessa organiserade pojkband, men det hittills anförda må vara nog. Hvar skall man söka orsaken till detta onda, som alltmer griper omkring sig? Utan tvifvel i bristen på uppfostran och tillsyn i hemmet. Föräldrarne äro naturligtvis medellösa och hafva oftast sin verksamhet utom hemmet; deras förmaningar åtlydas icke; barnen löpa kring gatorna och tigga slantar, hvilka oeftertänksamt gifvas af åtskilliga gifmilda personer som de möta. Hvad som på sådant sätt erhålles sparas icke alltid tills de komma hem och användes icke alltid rätt, utan förstöres oftast lättsinnigt; dermed följer frestelsen att erhålla mer och ständigt mer, och lång tid förgår icke förrän den tiggande pojken blifvit förvandlad till en tjaf. Exemplet smittar, synnerligast då det är dåligt, och snart är ett helt band af unga tjufvar färdigbildadt. Detta är ej ett tomt. ord utan ett verkligen konstateradt förhållande, för hvilket vi ej torde behöfva framlägga annat bevis, än att tjugufem, ja kanske trettio procent af de stölder, hvilka föröfvas inom hufvudstaden, begås af minderåringar. Detta elände, sedt på nära håll, manar att allvarligt och snart söka efter verklig bot. Föräldrarne uppkallas väl jemte barnen i poliskammaren; de uppmanas att tillse sina barn, de åtvarnas för följderna och erhålla de allvarligaste föreställningar. De gråta, de beklaga sig; men de kunna i de allra flesta fall ej mer än lofva att hålla stäng tillsyn öfver dem, ett löfte som de likväl nästan aldrig förmå hålla. : För att förebygga detta onda måste från kommunens sida något åtgöras och detta innan det blir alltför sent. Det går lika litet an att efter verkställda förhör helt enkelt släppa dessa skaror af pojkar fria, då den närmaste följden blir, att de genast stjäla på nytt, som det låter sig göra att befolka fängelserna och arbetshusen med dessa minderåringar, i hvilket fall all återgång för dem till ett bättre för alltid skulle vara hämmad. Det enda botemedlet vi kunna tänka oss är en lämpligt organiserad inrättning der dessa vanartiga barn efter första gröfre förseelsen kunde intagas, med hopp om förbättring; men en sådan anstalt finnes icke i hufvudstaden. Hvarken Stockholms stads uppfostringsanstalt för värnlösa barn eller Prins Carls uppfostringsinrättning för fattiga barn ha varit ämnade till att mottaga vanartiga och sakna äfven utrymme och krafter ertill.