gång smärta och fröjd i hennes sorgsne, ögon, då hon såg upp på honom — af glädje, sådan den ännu kan finnas hos en själ som lidit mycket. Silvia hade stannat längre bort, men kunde se de båda makarna — hustrun, som syntes ännu blekare i rummets milda skymning; den lättsinnige mannen, vacker och sorglös, i morgonsolens belysning ute på terrassep. Jag är säker på att han blir god emot henne nup, tänkte Silvia. Den hycklande bofven! mumlade någon straxt bakom henne. Hon vände sig om; det var mrs Groom som kom tillbaka och åter skulle passera tvärs öfver terrassen. Blygs, mrs Groom! sade Silvia sakta och förebrående. Han lemnade henne för att röka en cigarr och så fort den var slat kom han tillbaka. Hm! Han rökte en gång förat en cigarr, som räckte i två är, svarade mrs Groom strängt men lika sakta; och jag gissar han tar sig nog en till af samma sort. Jag hoppas — ack! jeg hoppas han ej skall göra det, inföll Silvia hastigt; jag ken verkligen ej tro det, mrs Groom! Hvad vet ni om den saken, mamzelle ? frågade mrs Groom och gaf henne en medömkande blick. Hvad vet ni derom? Säg mig bara det? Naturligtvis kunde Silvia icke veta någonting och sedan mrs Groom sålunda, figurligen taladt, hade slagit henna till marken, gick hon sin väg. Det var mycket ledsamt, att han for sin väg, tänkte Silvia medan hon gick ned för terrasstrappan och ställde siva steg till köke— trädgården, der några jordgubbsland hvarje förmiddag tog hennes uppmärksamhet i anspråk, Jag ville önska att han ej hade gjort det. ft ante NV