blifvit uppbjudet för att få Toul så snart som möjligt att falla. Vi hafva äfven hört omtalas hvilka stora och ytterligare svårigheter tyskarne hafva att bevaka hela bansträckningen mellan Paris och Tyskland och hvilka grymma och utomordentliga åtgärder de hafva vidtagit för att söka hindra borttagande af jernvägsskenorna å densamma samt dess förstörande på andra upptänkliga sätt. Allt detta lägger på det tydligaste i dagen huru ytterst vigtigt det är för en fältarmå att hafva bakom sig en oafbruten jernvägsförbindelse som den så litet som möjligt behöfver skydda genom detacherade kårer. Med fransk-tyska krigets stora exempel för ögonen torde det väl vara skäl att i vårt land fästa något afseende vid föreslagna jernvägars strategiska vigt, och då det är fråga om att välja emellan tvenne i ekonomiskt afseende omtvistade jernvägssträckningar, torde kanske dessa jernvägars olika vigt för vårt sjelfförsvar böra fälla utslaget. En jernväg från Tureberg öfver Almare Stäke och Sevalla till Köping, sätter Stockholm, hvilket vi till en början måste försvara, i förbindelse med våra förnämsta bjelpkällor i Sverige och Norge och går dessutom, om vi måste lemna Stockholm, längs vår naturliga och strategiska återtågsoch försvarsväg. Den södra stambanan sätter väl äfven hufvudstaden i förbindelse med hela södra Sverige och Norge och är derför ätven af stor strategisk vigt men egentligen endast i och för försvarsmedels transporterande till Stockholm före ett anfall emot hufvudstaden; ty blifver denna anfallen, vare sig södereller norrifrån, kan södra stambanan sannolikt ej oafbrutet begagnas till förbindelse mellan Stockholm och det öfriga landet. Har en fiende landstigit i Södermanland för att angripa Stockholm står det klart för en hvar, att vi icke kunna från Stockholm underhålla våra förbindelser tvärt igenom de fendtliga härarne. Har fienden landstigit i Upland ligger den södra jernvägen omkring Södertelje alltför mycket blottad, för att vi skulle kunna hindra dess upprifvande af fendtliga landstigningskårer, utan att omkring denna stad detachera och fastlåsa en styrka, som betydligt skulle försvaga vår aktiva arm. Den Jernväg deremot, som drages från Stockholm öfver Almare Stäke till Köping, ligger, äfven om fienden landstigit i Roslazen, alltid skyddad bakom vår lätt förskansade fältställning emellan Edsvikers ända och Mälarens Upsala-led. Denna position bar sjöarne Norrviken och Edsjön i sin sträckning och detta gör att vi i denna position endast hafva något öfver 7000 alnar att besätta med våra trupper. För att omkringgå denna vår fältställning framför Stockholm och komma till den längs Mälaren fortlöpande jernvägen måste fienden endera vid Erikssund öfvergå ett af våra skärgårdsfartyg beberrskadt vatten eller ock omkringgå Upsala för att framtränga mot Enköping. Men intet af dessa anfall kan fienden, i anseende till vägens längd och svårigheterna å densamma, göra med mindre kårer. Det ena som det andra företaget är å fiendens sida en stor strategisk turneringsrörelse, som endast kan ske med en öfvervägande styrka och hvilken bestämmer 088 att endera framför Almare Stäke försvara den enda anfallspunkt i ryggen på vår bibehållna ställning framför Stockholm och förmedelst en stark detachering betrygga vårt återtåg öfver Södertelje eller ock att i tid draga oss tillbaka tfver Almare Stäke för att öfverallt vid positionerna norr om Mälaren möta och uppehålla den framträngande fienden. Huru stor vigt man än tilldelar Stockholm— Köping-banan derföre att på den lättast och säkrast kan till Stockholm föras krigswateriel och Itrupper, så ligger dock denna banas högsta militäriska vigt deruti, att, om vi måste lemna vårt obefästade Stockholm, det rättaste är att draga oss tillbaka längs Mälarens norra strand och det, vare gig fienden kommer söderifrån eller norrifrån och genombrutit vår fältställning framför Stockholm. Längs efter våra återtågsvägar norr om Mälaren och bakom våra positioner å desamma går då Stockholm— Köping-banan, på hvilken våra sjuka och sårade straxt kunna bortföras samt ny krigsmateriel och friska trupper tillföras oss i hvilken ställning som helst. Vi ega visserligen i vår venstra flank invid våra återtågsvägar norr om Mälaren denna insjös farbara vatten, men vid öfvervägande af den tid, som erfordras för truppers och krigsmateriels inoch utskeppande på våra till krigstransporters förande icke inredda Mälareångbåtar, finna vi att Mälarens vatten endast är ett ER då deremot en jernväg är ett hufvudmedel för våra förbindelsers upprätthållande med det inre af vårt land. Dessutom är det en annan svårighet vid begagnandet af Mälarens vattenförbindelseväg och den är att vi icke alltid kunna finna lämpliga landstigningsställen just der vår armå står och der de som bäst behöfvas. Detta måste åstadkomma ett ytterligare dröjsmål i våra förstärkningar och krigsbehofs fyllande. En jernväg deremot, som ligger längs efter vår marshväg, är genast i vår armås närmaste grannskap och lättillgänglig, vare sig den skall bortföra våra sjuka och sårade eller tillföra oss våra nya behof. Af det ofvan sagda bör det stå klart för en hvar, om än aldrig så litet kunnig i strategiska och militära förbållanden, att Stockholm—Köpingbanan är af öfvervägande strategisk vigt för fäderneslandets försvar. Men skulle vi helt och hållet förbise de strategiska förhållandena, så tyckes det dock vara det naturligaste, att en jernbana på närmaste väg förenar de norra provinserna med hufvudstaden, och att en annan jernbana förenar Sveriges rikaste brukstrakter med den Östersjöhamn, ifrån hvilken längst under vintern förbindelsen kan upprätthållas öfver Östersjön med Ryssland, dit sannolikt vår je nutförsel allt mer och mer kommer att rikta sin väg. Måhända vore det således skäl att 1870 års riksdags beslut, föranledt af den mindre kostnad för en bana öfver Sala till Storvik af regeringen återlemnades till justeriog af 1871 års riksdag, som kan taga de nya omständigheterna under pröfning, helst denna riksdag framförallt kommer att öfverväga fäderneslandets försvarsförhållanden. Det torde kanske grundligare öfvervägas, om icke det är ur ekonomisk och militärisk synpunkt mera skäl att understödja de båda nybildade jernvägsbolagen än att staten ensamt skulle bygga banan öfver Sala till Storvik, som förlänger och fördyrar förbindelsen emellan de norra provinserna och Stockholm, som i och för Sveriges försvar är af nästan ingen vigt och som icke sätter våra rikaste bergsbruk i förbindelse med den för dem längst öppna Östersjöhamn. ERIGET.