menniskor. Att hans älskade maka ej had yttrat sig hårdt, det visste han, och han hop pades att Silvia skulle finna honom bättr än han blifvit afmålad. Saken var att han mor hade skämt bort honom, verlden had äfven gjort sitt till att bort!jäsa honom, oci han hade ej värderat sin hustru så högt son hon förtjenade. Men nu var han en visare en bättre menniska. Han Hade fått hård lexor af lifvet och hans beslut att ändra si; var bergfast. Allt detta yttrade han med er ungdomlig ärlighet, som gick Silvia til hjertat, och i angenäma ordalag, som beha: gade hans åhörarinna. Säkerligen kunde icke den man, som så appriktigt bekände sina fel, vara en förhär dad syndare. Silvia kände sig öfvertygad on hans goda föresatser och blef utan tvekar en öfverlöpare från mrs Grooms stränge fana till monsieur de YEpines ljusa baner som lyste så gladt i lifvets morgonglans Men hvarför tycktes han nästan undviks att nämna sin svåger? Hvarför kunde dessa båda män icke tåla hvarandra och hvems var felet? Kunde denne godsinnade älskvärde monsieur de YEpine alltid ha orätt? Var det icke måhärda för stora fordringar på andra sidan? Denna åsigt, som blef alltmera gynsam för monsieur de IEpine bekräftades af honom sjelf på ett fintligt sätt då han med en suck yttrade: Ingen torde rätt kunna inse, hvilken olycks det är för en unog man att uppväxa utan er systers — denna alltid öfverseende och alltid trogoga väns råd. Har ni en bror, mademoiselle Nardi? Inte. Ack, det är skada! Jag anser det som en verklig olyckar, tillade har hälft skämtsamt, att mitt kön på sitt sätt härvidlag gått miste om möjligheten att vinra en syster.n Detta var ett lysande påhitt af monsien!