men tillika med det enkla och obesvärade sätt, som bäst passade till hans utseende sade monsieur de VEpine, i det han närmade ig: Mademoiselle Nardi mäste tillåta mig att sjelf presentera mig. Jag har redan alltför länge önskat att få göra min hustrus väns bekantskap, för att ett enda ögonblick vilja fördröja detta. Hved låg egentligen för värde i dessa ord? Intet; men blick och röst och sätt sade vida mera, ty Silvia kände sig genast vänskapligt stämd Hur kunde en man med så ärliga blå ögon, ett så förbindligt leende och så vackra, hvita tänder vara det vidunder at ondska, som mrs Groom hade tecknat? Hennes uttryckfulla ansigte förkunnade genast monsieur de VEpine hans seger. Och han lät den ej gå sig ur händerna. Han började tala om Italien, — sköna Italien! herrliga Rom! Stora mäns och hjeltedaters fädernesland! Det fanns intet land att likna vid Italien, ingen stad att likna vid Rom! Ack ja, ja! så är det!, inföll den godtrogna Silvia och hennes mörka ögon lyste at Tosterlandskärlek. Det var med en ej ringa smärta hon i detta ögonblick tänkte huru ädelsinnadt denne bhårdt bedömde man kunde uttrycka sig, medan Charles Meredith, riddaren utan fläck och tadel var så sträng i sitt omdöme öfver hennes fädernesland. För en stund var monsieur de I Epine varm, ja exalterad italienare, eller rättare sagdtromare. Genom en öfvergång, som nästan tycktes innebära, att hade han varit född på Italiens heliga jord, så skulle han varit en helt annan man, började han tala om sitt orätta handlingssätt. Naturligtvis hade Silvia hört talas om honom och han egde ingen rätt att hoppas på ett gynnsamt bedömandesaf