STECKHOLEH den 16 Dec. Det är nu satt utom allt tvifvel, att Preussen uppsagt 1867 års fördrag om Luxembourg. ÅL Independance Belge för den 11 berättar nemligen i sin aftonupplaga att regeriogen i Brissel samma dag på officiel väg underrättats, att nordtyska förbundsregeringen ej längre anser sig bunden af Londontraktaten. Förklaringen motiveras dermed att regeringen i Luxembourg tålt folkdemonstrationer till fördel för Frankrike, att fästningen Thionville erhållit proviant från Luxembourg utan att regeringen hindrat det, att deserterade krigsfångar obehindradt passerat igenom Luxembourg och mani Luxembourg upprättat särskilta byråer för att befrämja desertörernas flykt. I England synes man, att döma af pressens yttranden, vara benägen att låta saken ha sin gång och nöja sig med en protest. Konungen af Holland deremot, som är det lilla landets storhertig, visar en oväntadt beslutsam hållning och har underrättat luxembourgarna, att han vill försvara deras oafhängighet och gillar deras handlingssätt. Är detta mera än ord, skulle på detta hall händelser kunna inträffa, som hr von Bismarck ej beräknat. Courrier de I Europe, en fransk tidning, som utgitves i London, yttrar om den man som nu i två månader varit Frankrikes verklige diktator: Vi drifva iogen afgudadyrkan med partichefer, ännu mindre med folkledare, och vi veta, att i allmänhet en man betyder mycket litet i folkens historia. Mången personlighet, som gerna tror sig oumbärlig, försvinner fullkomligt, och mer än en stor man har, efter att för ett ögonblick ha upptagit stridsplatsen, nedstigit i grafven under den mest förvånande likgiltighet och glömska. All den vigt, en politiker eger, kommer från den id han representerar. Ett land, der öfvertygelserna äro starka och lefvande skall aldrig sakna hvarken tänkare eller statsmän, som stå i jemnhöjd med sin uppgift. Sen blott hvad som tilldrager sig 1 denna stund! De män, som sedan 1848 åtnjutit en obestridlig ryktbarhet, vunnen genom tjenster åt republiken, genom bängifvenhet tör fäderneslandet och äfven, man måste tillstå det, genom den oförsonliga, aldrig hvilande förföljelse, för hvilken de varit föremål, ha nära nog alla försvunnit från den politiska skådeplatsen. De fleste af dem — och vi kunna icke nog mycket prisa dem — hålla sig patriotiskt på afstånd och åtnöja sig med att gifva sitt moraliska stöd åt den provisoriska regeringens medlemmar — mycket mindre kända än de och utnämnda nästan af en händelse. Och denna regering uppfyller ädelt sin pligt, och vi våga högt förklara, att ingen skulle kunna göra det bättre än Trochu, Gambetta och Jules Favre, ätven om Frankrike kunde förfoga öfver ett triumvirat, bestående af den namnkunnigaste marskalk, den listigaste diplomat och den djerfvaste parlamentariska intrigmakare. Leon Gambetta! Hvem kände väl för knappast två år sedan hans namn utom den parisiska advokatkåren, der hans redbara karakter och manliga vältalighet gjort honom :bemärkt inom en utvald krets? Ett djerft politiskt försvarstal tillvinner honom republikanernas beundran och sympatier. I anledning af den Baudinska subskriptionen drager han statskuppen inför korrektionsdomstolens skranvk och bränmärker den brottslige usurpatorn likasom med ett glödhett jara. Fraovkrike bevarar minnet af hans bestraffande ord. Hufvudstaden och Marseille skicka den eldige advokaten till lagstiftande kårens tribun. Här uppträder han icke ofta, men alla hans tal träffa sitt mål. Till och med den ofördragsamma högern ähör honom darrande men under tystnad, och man fioner i honom en politiker, klok och hofsam, men af en fasthet som uthärdar hvarje prof. Na komma de fruktansvärda olyckor, som den demokratiska oppositionen anat och förutsagt. Eadast republiken kan rädda Frankrike, och Paris proklamerar henne. Det blifver Gambettas lott att jemte sina kolleger utropa benne, och samma dag installeras han på Hötel de Ville och utnämnes till inrikesminister. Derefter närmar sig fienden till hufvadstaden och omslater honom med en cirxel af jern. Tystnad inträder. Landet vet icke mera hvad som tilldrager sig i den stora staden. Men der svätvar en ballong högt ofvan de belägrandes cerneringslinie. Ur denna ballong nedstiger en ung man, begifver sig till Tours och fattar med dristig hand statsrodret. Det är Gambetta, som med bibehållande af inrikesministeriet på samma gång öfvertager krigsministeriet, d. v. s. den gren af styrelsen, på hvilken Frankrikes räddning beror. Detta är en hel roman, och likväl kunna vi fråga våra hätskaste motståndare: hvilken af det andra kejsardömets marskalker skulle ha kunnat resa upp Frankrike, rycka det från afgrundens rand och återgifva det tron på sig sjelft med den beundransvärda skarpblick och den orubbliga ibärdighet som denne obemärkte advokat nu utvecklat? . I hafven försökt kasta en skugga på hans tal. Visen oss något som icke gjort behörig verkan! I hatfven vågat förlöjliga hans proklamationer. Nämnen någon som icke träffat målet! I hafven enstämmigt predikat uppror mot hans dekreter. De verkställas i närvarande stund af hela landet, och genom dem har det till jorden slagna och ur tusen sår blödande Frankrike åter erhållit vapen, soldater och officerare, Detta är så sannt, att äfven de engelska tidningarne nu erkänna det, och sjelfva Spectator egnar åt denne kraftfulle statsman en hel artikel under rubriken L6on Gambetta, en artikel som slutar med denna önskan: Vi bedja, att då farans stund kommer för England äfven vi må finna