Norriåndska Korrespondenten yttrar med anledning af baptistmålet följande: Det torde ön dag kömmå att i båfden såsom en till. hälften btrolig. löjlighet apföras (med både frågeoch utropstecken), alt i det landet Sverige kunde ännu i slutet af det upplysta nittonde århundradet den hvarje menniska tillkommande dafstterliga rättigheten att sjelf undersöka och döma i religiösa stycken alsbe föm.ett brott Vi vilja icke här undersöka hvilken af de beggi ifrågavarande lärorna är minst ren och mest villfarande; helst då det redan på förhand bör kunna antagas att ingen af dem kunnat undvika det öde, som tltalbär sllt menskligt; nemligen att vara i viss mån ofullkomlig. Men på gränd ät denna sanning, bestyrkt af erfarenheten, gillad af en förnuftig verldsåskådning och tydligen uttalad af en apostel, torde allvarligen böra påpekas det obefogade i det, epitet af renhet statskyrkan behagar tillägga sin lära. Vore läran vett, d. 4.e. idel san: ning, hvi skulle den då söka skydd hos maktöt .och för sitt bestånd gripa till köttsliga vapen ? Och vore svenska statens kyrka kristlig, ej skulle den då uppträda som en förföljande kyrka: Illa har kyrkoherden i Skeppshaolms förspmling i sin fåvitskhet handlat, då han genom att begärå polisens och domstolarnes bistånd väckt grundade tvifvel om sin läras santing och sin kyrkas kristlighet. Skoningslöst har han blottat antingen sina tvifvel på sannivgens inneboende kraft eller också sin ringaktniog af lärans renhet. Snor XX HH XHLUTÖÖHXH—H—H—G-QQ-a es Re