Aftonbladet – 14 december 1870, sida 2

Silvia rodnade och råg förlägen ut. Och jag tackade honom inte! utbrast hon. Så tacka honom nu, hviskade madame de YEpine, ty dörren öppnades åter i detsamma och mr Meredith kom in för att hemta sin bok. Halft blyg och halft trotsig gick Silvia fram till honom. Ni har varit mycket god emot mig, sade hen, men hvarför förberedde ni mig inte på något sådant? Hvarför lät ni mr Fox komma och förvrida hufvudet på mig med sin historia om tjugutusen pund. Säkert kan inte ert hufvud blifva förvridet deraf., svarade mr Meredith och såg henne vävligt i ögonen. Jo, det känns verkligen ej fullt så stadigt, som då mrs Groom träffade mig hos kaikonerna, svarade Silvia helt uppriktigt. Jag förmodar att ni har ondt om tid? tillade hon med en blick på boken som han höll i handen. Inte, i fall pi önskar någonting, sade han artigt. Rita då en villa åt mig — en italiensk vilis, bad hon med ett smeksamt uttryck i rösten. Hon drog fram en stol, hon lade papper och penna på bordet, och öfverraskad gaf mr Meredith efter. En italiensk villa, sade ni så?. frågade han och såg sig tillbaka öfver stolsryggen på Henne. Ja, jal svarade hon med ögon lysande som ädelstenar och med rosor på kinderna. Mr Meredith tycktes öfvertänka hvad han skulle rita, men i verkligheten såg han på Silvia. Han var förtjust; hennes exalterade stämning gjorde henne förtrollande vacker och på samma gäng var han piosamt svartsjuk, emedan denna unga flicka, hvars hela hjerta tycktes upptaget af intresse för pen