Aftonbladet – 10 december 1870, sida 2

se så frisk ut; den tidiga promenaden had återkallat till bennes kinder den vackra rodnad, som flytt under de sista dagarnes död: liga ångest. Hur frisk ni ser ut! gade han. Jag mår alldeles bra; svarade Silvia mec mycken värdighet. Jag är glad öfver at Jean Varot är borta. Hon yttrade detta med fallkomligt lugr och framstälde till mr Meredith inga frågoi af dem som han befarat, och hvilka han ej ansåg sig rätt nöjaktigt kunna besvara Utan att säga något vidare, böjde hon helsande på hufvudet, fortsatte sin väg uppför trappan och såg sig ej en enda gång tillbaka. ; Hen såg efter henre och tänkte suckande: Nu är det att börja från början igen! Madame de YEpines förvåning och ledsnad öfver Varots brådstörtade afresa, upptog så helt och hållet hela hennes tankekraft, då man samlades vid frukostbordet, att det mer än väl syntes huru okunnig hon var om anledningen till hans försvinnande. Hvad kan ha händt, som förmått en så stadgad och redbar man som Varot att resa sin väg så hufvudstupa. Ja, verkligen! högst redbar!, sade kaptenen bittert, medan hvartenda drag i hans rörliga ansigte tycktes säga: Den bofven... den skurken... den förrädaren!, Men madame de IEpine kunde ej ens misstänka. Dertill var hon för långt ifrån sanningen. Under några dagar hoppades bon att Varot skulle återkomma, men då hvarken han sjelf eller några underrättelser afhördes och det blef henne klart att han icke ämnade komma igen, kände hon sig öfvertygad om att någon besynnerlig och olycklig anledning låg till grund för bangs bortvaro. Hon brydde sig ej vidare om sin völidre och