Aftonbladet – 10 december 1870, sida 2

hand om en sak, tillade kaptenenv, så vet jag också att det blir ordentligt uträttadt!. Silvia hörde bonom med en viss tikgiltighet. Några timmar förot var tanken att få bort Jean Varot — så långt bort, att han ej kunde skada eller återkomma — hennes högsta önskan. Men nu syntes henne detta som en ringa vinst, så länge Jean Varots svägerska stannade qver. Det svartsjuka, italienska blodet flöt som eld i hennes ådror och dock gaf hon ej sin känsla någon bestämd form eller satte den i förbindelse med sin framtid. Hon anklagade icke mr Meredith för någon oförrätt mot henne; hon var blott svartsjuk, hyste just då afsky för honom och brydde sig icke alls om, i fall Jean Varot återkom nästa dag. — Ni säger ju ingenting till Josefine? upprepade kaptenen. Nej, derom ber jag er vera förvissadn, svarade Silvia så kallt, att man icke kunde nog förvåna sig öfver att en så skarpsynt man, som kaptenen pästod sig vara, ej kände sig öfverraskad af skilnaden mellan gårdaens lidelsefulla deltagande och denna dagens ikgiltighet. -Men han egde ej rum för någon annan känsla än bestörtningen ötver Jean Varota falskhet. Den uppehöll han sig troet vid. E En större bof har aldrig lefvat!s sade han, onder det de tillsammans promenerade hem, nej aldrig! Öch ändå är jag nöjd öfver att Charlie ej sköt honom i går, ty sanningen att säga, så nog räddade han ändå bådas våra lif — ja, det gjorde den skälmen! Derför var det bäst a:t han slapp helskinnad andan här och i stället blir . hängd annorstädes. Men jag tänker det blir bäst att ag lemnar er, mademoiselle Nardi, ty annars skall kanske Josefine misstänka något. I förstuogan mötte Silvia rr Meredith. Håns ansigto lyste af glädje, då han såg henne j