en kort granskning åt: hr Hoazelii broechyi uttalar den öfvertygelsen, att Bismarck inga lunda står ien så snöhvit oskuldsdrägt, i fråg om hvem som var rätta upphofsmannen ti fredsbrottet, som. hr H. vill Jåta påskina Tidskriften påpekar hurusom hr Hazelii par tiskhet förefaller nästan vaiv, då han (s. 14 tror, att Bismarck blifvit öfverraskad af krigs förklaringen; att han ej infann sig i Ems hade sina goda skäl — det hade då trolige ej kommit till de bedröfliga uppträdena i Em emellan preussiske konungen och Benedetti som gålvo närmaste anledningen till krigs förklaringen. Det är icke oväldigt att i d starkaste ordaleg klandra franemännens krigs: lystnad; men koappt omnämna preussarnes att fördöma fransmännens nationella fåtängs och gloire-teber, men öfverskyla den storhetsmani och denationaliseringslusta, som grasserar så väldeligen i Tyskland och som hota danskar, poleckar, holländare, schweizare lezecher med undergång. Att Frankrike nu likaväl som 1854 och 1859 haft ett förnuftigt, berättigadt ändamål! med sitt krig och förfäktat europeiska intressen lika väl gom sina egna — att det är Preussen och ej Frankrike, som under det sista decenniet hotat Europas jemnvigt och utan skäl sina gracnar — derom förekommer i hr H:s skrift ej en antydan. Om det sålunda svårligen kunde väntas, ait svenska nationea skulle med sina sympatier följa den ränksmidande, hycklande Bismarckska statskonsten vid krigets början, så kar denna statskonst ännu mera påtagligt förverkat all rätt till vårt deltagande genom sitt förhållande efteråt. Kriget är numera från det roflystna Preussens sida ett eröfringskrig, man kunde nästan säga: ett utrotningskrig. Detta frambålles af hr L.J. H.ikraftiga ordaleg. I hela verlden kan ej mer än en mening finnas derom, att sedan Strasbourg och Metz fallit — sedan hela styrkan ai Frankrikes reguliera arm6, med obetydliga unrdaatsg, gifvit sig och blifvit i fångenskap transporterad till Tyskland; sedan en i krigshistorien både till hastighet och omfattnivg förot nästan osedd framgång blifvit vunnen, sedan en god del af Frankrikes område blifvit under samma tid ödelagåt och vanmäktigt till motstånd, samt befolkningen utarmad, så befann den tyska makten sig i den ställning, att ofelbart kuvna föreslå och erhålla en fred på så fördelaktiga vilkor, att några vådor från Frankrikes sida icke på låvgliga tider vore att befara. Besittnirgen af rästnicgarna i första heard och deras raserande sedermera vore i alla händelser en garenti att vilkoren måste för Tyskland komma att innebära all den fördel, som för en fremtida tryggad maktställning erfordrades! Hurno står det då i öfverensstämmelse med de känslor af huraanitet som förat blifvit ut tryckta, att hr Hazelius i hufvudsaken icke haft ett ord att yttra i denna riktning? Det är ep lika gammal som godkänd maxim, att man icke bör bringa en fiende till förtviflan, emedan följderna deraf icke alltid kunna förutses, och det kan sättas i fråga, buruvida icke historien en gårg kommer att såsom motiv tillskrifva det en förening at bhögfärd och kortsynthet hos de tyska mekthafvarne, att icke etter sådana scgrar sjelfve sätta ett hinc meta, utan för begäret att rent af krossa Frankrike — — — uteså bland de besegrade frön till ett nationalhat och en hämdkänsla, som icke kan släckas under den puvarande generationens lifstid.n Men äfven om Preussen, tvunget måhända sf la force des choses,, framdeles skulle vilja ;å in på en billig fred — rsånne vi ens då kunna egna någon synnerlig förkärlek åt den stora militärstaten? Detta är naturligtvis beroende af i hvad mån Preussen, som för närvarande hufvudsakligast är ett froktansvärdt mordverktyg i en enda mans haärd., hädanefter kommer att representera fribeten cch reamåtskridandet. Hr H:zelios fisner allt vara väl bestäldt uti Preussen äfven i fråga mm de iore gotiala förhållandena; men hr L. J, H. följer boenom här i spåren och visar att le beprizade borgerliga förmåneroa tåla en vetydlig afprutning. Särskildt bänvisar hr L. J. H. till frånvaron af likhet inför lagen i Preussen, när den gäller förhållandet mellan nilitärer och öfriga icedborgare, till det britande: rättstillståndet och tryggbeten, till den vå ganska klena fötter stående tryckfriheten. len endast till skenet verkliga beskattningsätten samt den frihetefiendtliga andan i fråga om de kyrkliga engelägenbeterna. Allt detta ch mera dertill, som kunde uppräknas af amma slag, är i sanning ej af beskaffenhet att framkalla rågot synnerligt deltagande för Preussen från fribetsälskande nationers sida. Ickså ha upplyste preussare sjelfve yttrat tora betänkligheter med afseende på den nu deras fädernesland rådande regimen. Hr L. J. H. anför ett utlåtande af den berömde leputeraden Carl Twesten, som år 1861 utaf en politisk broschyr med titel Hvad som innu kan rädda oss. Ett ord utan omsvep, leri han bekämpar iden att förvandla Preusen till en enda stor kasern?. Erfarenheten inder de följande åren har visat, att Twesten ade rätt i sin uppfattnirg af den dåvarande tällningen. : Hr L. J. H. tillägger några ord angående len berättigade afsky, hvarmed alla tiviliseade folk måste betrakta det tyska krigföingssättet med dess vidt beryktade, fasaväckande grymheter, på många af hvilka unde tillämpas orden i Tegners Frithof: Hvad du vinner — bjelterykte vinner du lock ej derpås. KBIGET. Våra telogrammor i dag tala am om ctrid