m SVIVER 8 UISIUTT IULCUGT DIR IUM MM ALRULIS ,. tidoingens länge utan gensvar ropande röst u!två å tre prosslyter har den outtröttlige ro iparen verkligen lyckats vinna för den af bo nom formnlerade troshekänpnelsen: preussar nes Gud är stor och Bismarck är bans pro f-)fet! Men dermed är det ock ett slut på de a jifriga omvändelseverkets triumfer. — — Me len erhällighet och styrka, hvartill föregåen rde tider koappast kunna uppvisa något mot: i stycke, har den allmänna meningen i Sverig uttalat sin förkastelsedom öfver detta preusn tiska system, denna borussianismp, eller hurt man nu vill denämna den af illslugs ränkei och upprörande våldsbragder hopfogade statsri konst, hvars orättmätiga lystvader, under1 stödda som de äro af on nällion bajonetter . innebära en stående hotelse mot verldsfreden oe Hvarje ny framgång den preussiska krigs. e konsten förstått tillvisna sig, bar än mer: stegrat den känsla af oro. och beklämdhet, som under de senaste veckorna varit allmän i vårt land. Det är liksom kände sig hvar -) och en i sin stad fattad af den mörka aningen, att de mordiska hugg iokräktarne Du rikta mot Fraokrikes blottade barm, nästa Igång — hvem vet huru snart? — torde komma att drsbba en annan, långt svagare motståndare., 5) Författaren i Froemtiden protesterer mot det kortsynts entagandet, att nationella ti sympatier och anptipatier, så starka och all-)mänona som de, hvilka för närvarande råda vii vårt Jand, kupna betraktss som foster a! -Jen tillfällig nyck för ögonblicket,, Likeledes ; tillbakavisar han den från visst håll fram3 kastsde beskyllsingen, att ogillandet af ) E ; Preussens nuvarande politik skulle vara ett nottryck af en hos oss rådande fiendtlig stämnirg mot Tyskland i dess helhet. Vi upprepa äpnu en gång vår förat gjorda erinIran: ingen i vårt land, som i någon mån kan anses som tolk af det rädsnde tänkesättet, har sökt underkänna den tyska nationens mångfaldiga och stora förtjenster eller dess i höga betyde!se för det moderna kulturari betet, lika Jitet som någon förnekat önsk. värdheten deraf, att ömsesidig aktning och välvilja måtte råda melien de skandinaviska och de germaniska folken. Att deremot en ranti-preussisk stämning — ty om rågot annat är ej fråga — blifvit så allmän hos oss, i kan i gjelfva verket betraktas som en gläd!jande tidsföreteelse. Hatet i och för sig är icke ett godt, men vår kärlek till sanniog och rätt mätes eter den styrka, hvarmed vi hata lögnen och våldet. Ur denva synpunkt I kan Bismarckshatet i Sverige gälla! som ett intyg om att vår nations rättskänsla är oförvillad och vaken., I samma riktnirg som de uti Framtiden framställda åsigterna gå de flesta af de utta. landen, som nyligen varit eypliga inom svenska pressen närmast med saledving af herr Forsselis af oss redan granskade apologetiska försök i broschyren Tyskland, Frankrike och I Sverige. Samtliga dessa protester mot andan J och riktningen af den nutida preussiska stats! konsten äro dikterade aföfvertygelsen att Idet icke gifves en moral för stora handlinar och en för hvardagslitveto, (Jemför INya Degligt Allehandas sändebref till herr Forssell den 10, 11 och 24 Nov.) Denva grucdtanke framträder äfven uti herr L. J. H:s ofvannämnda uppsats. I motsats Itill hrr Hazelias och Forssell, hvilkas uttalanden hr L. J. H. upptager till granskving, finner han de scvenska sympatierna för Frankrikes sak fallt berättigade och natarliga. Detta af flera skäl. För det första är hr L, J, H. icke någon anhängare af den fog menlösa troszatsen, att krigsutbrottet var för den fredsälskande, alla intriger skyende Bismarck en opåräknad och smärtsam öfverraskning. Bismarck blef af krigsutbrottet personligen öfverraskad,, påstår hr Hazelius; han och Preussen ha varken önskat eller föranledt kriget; han var jo, då det bröt löst, på väg från sitt gods Varzin till Berlin och måste erkom kallas till konungen i Ems, 0. s8 v. Häremot erinrar hr L. J. H, att som koauogen af Preussen icke hade velat kriget och om han ej hade önskat att det skulle komma ju förr dess helire, om han haft den medkänsla för det tyska folkets välfärd att icke utan i nödfall vilja blottstälia det för de förfärliga förluster af dess kraftigaste befölkning, som ett krig skulle medföra, för den sorg som måste träffa otaliga familjer och för de svåra ekonomiska skador, som under tiden måste träffa näringarne, beröfvade en million af landets bästa arbetare, så hade ingenting kunnat hindra horom att vid mötet med franske ministern Benedetti i Ems uppehålla saken, och genom fortsatta underhandlingar betsga franska regeringen tillfället att då förklara Hig samt sedermera till fredens upprätthållande ånyo upptaga den förut från Frankrike framställda frågan om afväpning — hvilket sensre dock var just det som Bismarck och konungen icke ville. Att allytterligare underhandling efter de anspråk, som framställdes vid mötet i Ems hade, såsom hr H. lika med de tyska hoftidningarne antaer, varit stridande mot konungens värdiget, blir här, i betraktande at de vigtiga intressen som å andra sidan telade för att söka i det allra längsta bevara freden, blott en futtig förevändning, hvilken icke har annat stöd än i ett högmod, som menskligheten måste fördöma. Dessuto. hafva omständigheterna vid krigets början ådagalagt, och allmänna meningen torda icke vara delad derom, stt konauogen af Preussen och hins rådgifvare minst lika ifrigt som kejsar Napol:on eftertraktade kriget just då. Ett ojäfvigt bevis härpå är, att inom fem dagar efter krigsförklaringen voro nära 300,000 an irån alla delar af Tyskiland transporterade till gränsen. ed en förträfflig organisation kan detta låta sig göra bvad manskap och vapen avgår; men det hade icke varit möjligt att i sådan hast förse med lifsmedel em så stor arm6, såvida icke kriget varit af de preussiska högsta myndigheterna tillämnadt och förberedt just för den tidpunkten. Det torde således ursäktas, om vi anse det ligga en brist i författarens uppfattning af sitaationen i dess helhet, då han med förbiseende af det nyss anförda, uteslutande hållit sig vid det så att säga formeila eller tillfälliga i sjelfva krigsförklaringens