Aftonbladet – 9 december 1870, sida 2

månader sedan jag såg Madeleine; ingen gång sedan det skottet sflossades på mr Meredith, inne i hans rum, och hon föll afdånad ned när hon fick se det sönderskjotna fönstret. Silvia kände en underlig torrhet i strupen. Hela hennes varelse genomilades af en brännande smärta. Hur tog Jean Varot denna brytnirg? frågade bon. Han tog den ganska illa Jag förmodar han är svartsjuk ? Mrs Groom nickade. Jo, det är säkert! svarade bon. Ser ni, Madeleine var täck som en juriros och hon blef madame de YEpines kammerjongtru, då hennes man dog. Stackars fjolla! det gick med henne just som med alla andra — hon förälskade sig i mr Meredith. Jag är inte rätt säker på, om inte han hade just som ett litet tycke för henne med, men som jag tror talade hans. syster vid honom och så reste han sin väg. Medan han var borta gaf Madeleine sitt ja åt Jean Varot, fastän jag tror att hon efskydde honom, och då hon sedan i sista stund slog upp förlofningen, kom han underfund med hennes kärlek. Min öfvertygelse är, att han alltifrån den degen aldrig har betraktat mr Meredith med ssmma ögon som förr, fastän jag för min del inte kan finna att denna unga herre rår för om en tanklög, ung toka förser sig på honom. Hon är bara en iblandide många, som pi vet. Silvia kunde icke säga något. Hennes stolthet var sårad och utan att hon sjelf fattade det, var hon svartsjuk. Detta var således orsaken till mr Merediths hemlighetsfalla fördragsamhet. Var det härför som han affordrat Silvia tysthetslöfte? Och framför a!it var hon sjelf blott en ibland de mångs? Hon skrattade och såg på mrs Groom. Är verkligen mr Meredith så tarlig? frågade hon, eller är den der Madeleine en sådan skönhet? Inte någon skönhet, men röd och hvit, med blå ögon och vacker växt. Jean Varot var alldeles tokigt förälskad i benne, men att hon tyckte om mr Meiedah tror jag