Aftonbladet – 9 december 1870, sida 1

orl allmän värnepligt grundad organisation skall kunna åvägabringa ett verkligt nationalförsvar, uppställde vi den fordran, att den skall vara en verklig, follfärdig,i hvilket ögonblick som helst krigsduglig organisation, icke i det ena eller andra hänseendet endast en konstruktion på papperet. Hade alla de stridskrafter, som Frankrike måste taga i anapråk under detta krig, på förhand haft någon organisation, så skulle sakerna icke tagit en så olycklig vändning för detta land. Kejsardömet, — såsom en författare i senaste häftet at Krigsvetenskspsakademiens tidskrift riktiot anmärker —hade, med sitt behof af en rålitlig och idess tjenst besoldad soldatesk, bidragit att låta den personliga krigstjenstskyldigheten falla i glömska eller åtminstone endast af en så ringa del af folket utkräfvas, att fördelen af att hafva ett Vvapenöfvadt folk, hvilken den personliga krigstjenstskyldigheten just skulle gifva, gick förlorad. Hvad hjelpte dessa stora summor, som årligen användes till krigsväsendets underhåll, då en stor del deraf användes att i tiotal, ja tjugutal af år och äfven läcgre i tjenst bibehälla d. v. s. sflina, underbålla och öfva hundra tasenden af soldater, hvilka redan efter två till tre års tjenstetid uppnått all den grad af militärisk färdighet, hvilken man eftersträfvade ätt bibringa dem och som sedermera en tid bortåt bibehöllo denna färdighet, för att derefter blifva allt likgiltigare, trögare, försumligare och oskickligare i xjensten, ända till dess de afskedades med pension, emedan de voro oförmögne till vidare tjenstgöring, och då derigenom endast denna besoldade kejserliga fredsarmö och ett ringa antal värnepligtige — endast omkring 23,000 man årligen — behöflige till att fylla upp stommarne till den normala fredsstyrkan, omkring 400,000 man, blefvo fullt vapenöfvade, under det den öfriga delen af årsklasserna fingo ringa eller ingen öfving. Det är utom ailt tvifvel, att denna armå mera var beräknad till bekämpande af inre än af J yttre fiender — till.ett villigt och lydigt redskap uti kejsarens hand. Sjelfva denna normsla fredsstyrka var så illa organiserad med afseende på en hastig mobilisering, att sedan krigsministern vid tiden för krigsförklaringens afgitvande försäkrat, att man vore fullständigt och ide minsta detaljer krigsfärdig, nästan ett par veckor åtgingo, innan ungefär hälften af denna styrka kurd: uppträda vid landets gräns. I fråga om de hemförlofvsde åldersklasser af soldater, som skulle bilda reserven, var allt så illa stäldt, att en mobilisering framkallade hvarjehanda omgångar och oreda, i det t. ex. dylika värnepligtiga från Elsass och Lothringen måste bege sig till depoter i södra eller vestra Frankrike och sedermera hemta Juatredning och materiel i nordligaste delen af Ilandet, för att derefter sändas till armåafdelningar i de östliga provinserna. Ett s. k. mobilgarde var visserligen genom en för några år sedan antagen lag stadgadt, bestående af alla dem inom den egentliga värnepligtsäldern, hvilka icke blitvit utlottade till soldater, men detta mobilgarde saknade både öfning och fast organisation; man skulle, sedan kriget var förklaradt eller, rättare, sedan fienden träovgt in i landet, börja organisera detsamma på militärisk fot, Det 8 k. sedentära nationalgardet fanns endast till namnet, Det är en dylik försvarsorganisation, hvilken synes ha utgjort det ideal, hvilket man har sträfvat att närma sig i det förslag, som svenska regeringen framlade för den sista ståndsriksdagen 1865—66, och hvilket gaf sin hyllning åt den mycket beryktade principen litet men godt, genom att låta armen uppgå till 50,000 man, bestående Jaf indelta trupper samt ett antal genom lottning uttagna s. k. beväriogssoldater, hvarl emot alla öfriga värnepligtige icke det allrariogaste skulle öfvas. Värnepligten utsträcktes visserligen till 10 år, men detta, såväl som den landstorm, hvarom i förslaget ordades, var blott ett tomt sken, då ail öfning och hvarje den ringaste tillstymmelse till organisation saknadss. När fråga är om en försvarsorganisation, så afses naturligtvis pågonting på förband ordnadt och beredt. Atten bestämmelse existerar, enligt hvilken så och så många åldersklasser skola räknas med till försvaret, har-ju icke det ringaste att betyda, om de sakna all öfning. I nödens stund kan ju lagstiftningen bestämma, att ävnu flera ä!dersklasser, ja hela den vapenföra befolknivgen måste biträda vid försvaret; hvartill tjena då i!lusoriska bestämmelser, som vilja ge sig utseende af att vara under fredliga f5rbållanden vidtagoa förberedelser och anordningar? Det af nuvarande krigsministern statsrådet Abelin till 1869 års riksdag utarbetade förslag, hvilket dock icke i sin helhet af K M:t framlades såsom propositioa för riksdagen, var deremot verkligen bygdt på den allmänna värnepligtens princip, med bibehållande af den indelta armen såsom stamtrupp. Det förutsatte behofvet af en aktiv fältarmå om 100,000 man, för att medutsigt till framgång kunna försvara vårt Isnd mot det maximum af härstyrka, hvarmed en främmande makt kunde tänkas företaga en invasion hos oss. Stammen skulle genom uppsättoing af indragne, anslagne och vakante nummer och öfverflyttning af åtskilliga bätsmanskompanier till landförsvaret uppbrivgas till omkring 40,000 man. Beväriogsklassernas antal skulle ökas från 5 till 10, hvaraf de 3 första skulle utgöra rekryter, de: dernäst följande liniearmöns första och andra uppbåd samt de tre sista armns s. k. krigsresev. De derefter följande tio ålderklasserna skulle bilda landstormen eller ortförsvaret.. Ersättningstrupperna ansågos i förslaget komma att avpgå till 56,000 man, liniebeväringen till 68,000 man (hvaraf 36,000 första och 32 000 i andra uppbådet), krigsreserven till 42,000 man och lzndstormen till 100—120,000 man. Afräknades från stamtruppen vid mobilisering 4000 man för depoterna, jemte sjuke och tillfälligt vakante, så återstode 32,000 man, atom befäl. Och lades dertill beväringens första uppbåd, så erhölls armåns s. k, mindre krigstot, uppgående till 68.000 man, och med tillägg af andra uppbådet den större krigsfoten på 100,000 man. re Vi inlåta oss icke för ögonblicket på frågan om stammen och om de möjliga besparingar, som genom indragning af en eller annan värfvad trupp (t. ex. hästgardet och Moul VIÄT:a hygcarar 4ill nauagttninn för hvilka oe Pe En OT