Aftonbladet – 8 december 1870, sida 1

hufvud, Varot, sade kaptenen, som efter hand hade sansat sig: tänk på det., Det sitter nog stadigt på mina axlar, tills jag ligger i min graf, svarade Varot och vände sig mot dörren. Ni skall inte gå! ropade Silvia och stä!lde sig tramför dörren; ni får iote gå, förrän ni sagt oss hvar han är. Ni må döda mig, men förrän pvi yppat allt, kommer ni ej att lemna rummet! Det vore skada att döda en så vacker ung mamzelle,, svarsdej han med hånlig artighet; lyckligtvis är det ej behöfligt. Fåfävgt sökte Silvia hålla sig fast vid dörren; det fordrades ej mycken styrka af Jean Varot, för att få heone derifrån. Måhända utan att vilja det, grep han om hennes sårade arm och med ett rop af smärta drog bon sig tillbaka. Men i samma ögonblick öppnades dörren och mr Meredith kom in. Nu, för första gängen visade Jean Varot någon sinnesrörelse; han stannade orörlig och blef askgrå i ansigtet. Låt honom inte komma ut, Charlie,, skrek kaptenen; jag vet alltsammans; låt den bofven inte slippa ut! Silvia teg: det svartnade för hennes ögon och hon skulle fallit till golfvet, om icke kapterea hållit henne uppe. Det är ingenting farligt, sade han; den stackars flickan trodde att bofven hadgmördat dig. Låt honom inte gål! Jag tänker ej gå, svarade Varot med en trotsig blick på mr Mereditb, som bief alltför bestört öfver Silvias tillstånd, för att ezna bonom den ringaste uppmärksamhet. Genom en stark ansträngniog återhemtade hon sig, satte sig på närmaste stol, och sade med en röst som hon förgäfves bjöd till att göra säker: Förlåt mig, mr Meredith, men jag trodde