Aftonbladet – 8 december 1870, sida 1

traktat efter Charles Merediths lif. Denne gamle vapenkamrat, hvilken han älskat med ett varmt och ädelt hjertas blinda tillit, var en grym och lömsk fiende. Han kände sig först liksom bedöfvad; ett utbrott af verkligt raseri följde derpå. Den bofven!, stammade han och skakade sin knutna hand; den-falske förrädaren! Den... den... Han kunde icke säga något vidare; han darrade som ett asplöf, ty Jean Varot sjel: kom långsamt gående på terrassen och fram till det öppna fönstret, såg få Silvia och sade lugnt: Madame ber mademoiselle vara god och komma ned till pelargången. Hon är tö: trött att gå hit opp Silvias ögon tycktes bli ännu större än vanligt, då hon såg på Varot, fläckad, som hon trodde, af mr Merediths blod; men hon b-herrskade sig och sade befallande: Kom in! Han såg på henne. Han förstod hvad hon menade, hvad som skulle komma, men han lydde, gick omkring ät slottets andra sida och in i förstugan, öppnade dörren och inträdde med trotsig och utmanande hållving. Kaptenen gick emot honom, grep honom vid kragen och utbrast med rösten helfqvärd af raseri och ångest: Du bot, du falske bof! Hvar är mr Meredith? Hvar är han? Tag er tillvara, kapten, svarade Varot med en olycksbådande blick. Jag tycker bra om er, men ni vet af gammalt att jag tål inte man lägger hand på mig. Låt houom vars, sade Silvia i det hon kom fram och räckte ut handen för att skilja de båda männen; må han blott säga 0es hvar han bar lemnat mr Meredith. Kanske är det ävnu hopp; måbända kunna vi änou rädda honom.